Hej, jag heter Louise, är en just-turned-22-tjej och bor i Malmö. Har ett genuint intresse för grafisk kommunikation, stora tavlor med nakna kvinnor, fotografi, webdesign och journalism. Den här bloggen finns för att stimulera sysslorna ovan samt andra historier, så allt hänger med!
Världens bästa minne
Har insett är jag en en RIKTIG DJÄVUL på lösenord! Vi skulle skriva in samma lösenord på ungefär trettio enheter. Lösenordet var en kombination av tio karaktärer. Små bokstäver, stora bokstäver, siffror och utropstecken. Jag behövde bara kolla på det två gånger och sen kunde jag hela utantill!
Jag kan det fortfarande utantill! Hur fantastiskt är inte det? Är säker på att min talang kommer vara till användning snart igen!
Ligger och stirrar på väckarklockan. Ögonen svider lite. De är torra. Vill inte vakna. Jag vill inte vakna!
En av de dagarna. Jobbigt att resa sig ur sängen. Men om ni har en sådan dag har jag ett tips för er! Plocka fram telefonen! Kolla igenom Twitter eller skriv ett blogginlägg. Om ni inte vaknar till av ljuset och informationen lär ni vakna när ni tappar telefonen i ansiktet.
Nu har jag skrivit ett inlägg och vaknat. Dags att starta dagen!
Suck. YouTubade lite och fick syn på musiktext-videon till One Directions nya låt och kände att jag var tvungen att lyssna. För även om jag vill mena att jag inte är ett fan... poppiga kärlekslåtar värmer liksom fint om hjärtat på mig.
Så nu sitter jag med iPaden i knät. Lyssnar på låten för fjärde gången. Läser texten och skäms lite över mig själv.
Har varit med Axel i Köpenhamn hela dagen. Vi placerade oss på en restaurang, åt hamburgare och gick inte därifrån förrän tre tre timmar senare! Då vandrade vi runt i Nyhavn och resten av stan.
Jag gillar att träffa Axel. Ha någon att gå runt och hålla i handen. Känna sig som ett av de där fina paren som skrattar hela tiden samtidigt som de håller om varandra! Som att man inte har något problem i världen!
Jag kör på mycket silverdetaljer nu, märker jag. Tycker egentligen inte om hur mina naglar ser ut, doppade i silvrigt skimmer men det matchar ju naglarna.
Ligger i sängen och ser på Bones. Äcklas av scenerna. Groteskt när de hittar åtta par fötter vid floden. Bänder fram och tillbaka på de nakna benen.
Men jag tycker Bones utan tvekan är den bästa kriminalserien som visas på TV. Inga onödiga ljudeffekter eller starka kontraster. Färgen är också nertonad och kall istället för förstärkt och varm.
Det ser ju ut som att någon precis lärt sig Photoshop och gått loss på Mättning- och Kontrastfunktionerna!
Det är lustigt det där. Hur jag äcklas och förbryllss på samma gång. Ett lik exploderade precis på grund av uppsvällning. Inälvor överallt.
Kör på kavajen idag! Kär i kavajen idag. Den är för stor för att kunna klassas som "business". För bra passform för att vara hipster. Alldeles perfekt är den.
Poweraxlar. Där är något att bära med stolthet, mina vänner.
Det var fyra av oss i hissen i morse. Två män med resväskor, en utan och jag. Ena mannen med resväska skulle gå av på första våningen. Det skulle nog den andra också - men han blev förvirrad av mannen utan resväska som gick av på andra våningen.
Ena mannen med resväska gick av på andra frukost-våningen tillsammans med mannen utan resväska. Han såg rädd ut när han insåg var han var - men ville inte förlora sin morgonvärdighet, så han stannade.
Jag och den andra mannen med resväska stod kvar i hissen och tittade på vad som hände. Tittade på varandra. Försökte båda gömma hur vi fnissade. Vi visste ju precis vad som hänt. Men vi sade ingenting. Vi bara stod där och roade oss tyst i mannen med resväskans misstag.
När vi kom till första våningen tog vi ögonkontakt, log igen, nickade och gick var sin väg.
Kundesovande inte sova. Skulle bara snabbt kolla Facebook och internetvärlden när jag såg det - Madde har förlovat sig!
Kom över hovets video och fnissade till när Madde avslutar filmen med att säga "tihi". Jag rullade till och med över på rygg. Visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. "Cuteness overload", som man säger i cybervärlden!
Jag kan inte säga att jag är någon rojalist men när nyheter gällande vår kungafamilj dyker upp blir jag av någon anledning helt till mig. Tror det blir så när man bor i ett land där årets största händelse är drottningens jubileum.
När Estelle föddes frågade kompisar på jobbet varför jag var så glad. Jag berättade stolt att vi fått en liten prinsessa! Visade upp bilder och googladr vår snygga Carl-Philip. Som en stolt mamma som drar fram bilder på barnen vid varje givet tillfälle.
(Man kan alltid skryta om vår racerförare till prins.)
Som britter, ooh-ade och aah-ade de över nyheter- och bilderna. Här i Sverige kommer jag hålla låg profil. Kan ju inte skryta om familjen Bernadotte på hemmaplan.
Jag gillar att bo på hotell! Gillar att mitt rum alltid är städat och min säng är bäddad. Gillar att städerskorna antagligen skrattar åt min lille Herr Nilsson som har åkt med från London. Att jag har ett badkar! Nya handdukar varje dag! Gym på 20:e våningen!
Ligger i sängen på hotellet igen. Ser på 90210 på iPaden. Once Upon A Time på TVn framför. Jätteslappt.
Har varit i Lund över dagen. Träffat Alice. Fina Alice. Hon är en sådan det-känns-som-att-vi-träffades-förra-veckan-kompis. Spelar liksom ingen roll. Det är bara som vanligt trots att vi inte setts på månader. Sådana kompisar är fina att ha.
Jag fick för mig att det det är jättedyrt att ta ut kontanter med mitt engelska kort. Dyrare än att betala med det. VISA, liksom. Ska väl inte kosta någonting.
...
Efter att jag loggat in på min bankprofil för första gången på en vecka ser jag att efter varje transaktion följde en "International transaction £1". EN PUND! Det är typ tio kronor varje gång jag betalat med kort! Vilket har resulterat i nära 150 kronor! Skit också. Nu ska jag gå ner till första, bästa bankomat och ta ut så mycket pengar jag orkar!
Jag har lärt Doglas ganska mycket. Det bästa är Skedning. När jag lägger mig på golvet med ena armen rakt ut kommer han direkt och lägger sig som lilla skeden. Sen ligger han där. Agerar kudde när jag ska se på TV.
Jag, Josef och mamma stack ner till stan i förmiddags. Jag lyckades tvinga Josef köpa två tröjor i samma modell men i olika färger. Kändes okej. Har hört att det är en typisk killgrej. När Josef stampade för att jag och mamma kollat på för många hattar, örhängen och tröjor åkte vi upp till Mediamarkt! Josef spenderade alldeles för mycket pengar på ett par "gamer headset".
Vi åt middag hela familjen som avslutades med mammas ord. "Nu är det min och pappas favorittid på kvällen", sade hon. Och så gick de för att lägga sig och skeda i soffan framför vilket-TV-program-som-än-visas. Jag och Josef var kvar med disken.
Jag försökte få igång min bror att bråka med mig. Det är vår grej. Vi knuffas och smällkäftar varandra mest hela tiden.
Jag gick in på hans rum och satte igång men han ville inte. Var för upptagen med Warcraft-spelet på datorskärmen. Jag smällde till honom lite på kinden samtidigt som jag sade nåt vitsigt. Han tittade på mig, log och tittade tillbaka på skärmen. Likgiltig.
Jag började gå ut ur rummet och skulle vråla "TRÅKMÅNS" åt honom. Ett sista ord för att bevisa att jag fortfarande var vinnaren i den här ronden.
Det enda jag fick ur mig var ett svagt "tri". Precis de bokstäverna. Vi tittade på varandra. Han förstod inte alls vad jag ville ha ut av det där ljudet. Jag visste att det var ljudet av förlust.
Att sitta och kunna äta Lingongrova med leverpastej och gurka. Och dricka O'Boy till det. Om jag stannar i Sverige fö alltid är det här anledning nog.
Jag äter det alltid på samma sätt. Tar en tugga av smörgåsen. Testa att allt smakar okej. Sen börjar jag jobba mig runt hela kalaset. Biter av kanten i ett svep så att jag blir torr i munnen av allt bröd. Då hugger jag in på min första omgång av O'Boy.
Är hemma en vända i Helsingborg. Njuter av att se familjen igen. Kände mig som en rockstjärna när jag spelade Guitar Hero med brorsan. Blev lite extra varm om hjärtat när min hund blev tokig av lycka när han såg mig. Och när jag såg att det fanns tillgång till rostat-bröd-med-kaviar-som-pålägg-med-kall-O'boy i köket. Allt är liksom njutbart ikväll.
Förstår inte hur jag kan vara på gott humör efter att ha jobbat 10 eller 11 timmar om dagen de senaste dygnen. Mitt huvud värker och benen känns inte särskilt funktionella.
Men det är jag! På gott humör. Och det känns dumt att ifrågasätta det.
Har precis FaceTimat med brorsan som fyller tolv år idag! Han berättade om vad han fått. Det viktigaste var "gamer keyboardet, headsetet och webcamen". Gamer keyboard. Ett svart tangentbord men jag antar att bakbelysningen i orange gör det attraktivt till kids som spelar för mycket data.
Ligger nerbäddad och ser på Solsidan. Skrattar så fruktansvärt högt. Inte för att humorn är skratta-högt-ig men för att Felix Herngren påminner så grymt mycket om min pappa! Vilket innebär att allt Felixs karaktär gör, gör pappa!
Och när pappa vrålar om hur han får lyssna på "skilsmässomusik" om han vill - då skrattar man.
Något som irriterar mig något så likt förbannat är "bänkarna" på Malmös stationer. De är inte bänkar. Bänkar kan man sitta på. Dessa djävulskap är som korta bitar från en rutschkana. Bara placerade att reta oss som vill vila våra ben.
Jag har hört från någon att dessa lutande bänkar är placerade där för att de inte ska förse en med långvariga vilostunder. Inte heller uteliggare med sängar.
Jag hatar dem! När man försöker sätta sig på dem glider man ner. Det går liksom inte att hålla sig uppe. Inte med mina korta ben i alla fall. Ge oss tillbaka räta ytor!
Här sitter jag och tittar ut över Malmö. Det är en guldig soluppgång den här morgonen. Jag har ätit världens konstigaste och godaste scrambled eggs till frukost.
(Hotell.)
Har även tränat i fitnessrummet uppe på 20:e våningen. Duschat. Lyssnar på svensk radio och borstat tänderna extra länge.
Tänkte att jag inte sovit tillräckligt med timmar på flera dygn så kunde slockna när ögonlocken blev tunga runt åtta. Tja, det där gick ju runt och bet mig i rumpan.
Slog precis på Sex And The City och funderar över när jag kommer bli trött igen. Just nu känns det väldigt avlägset just nu.
När jag kom fram till Malmö mötte jag upp Julia! Vi köpte simkort till mig. Jag fnös som von Anka över priset men det var inte mycket att göra åt. Jag kan inte vara i Sverige i tre veckor utan telefon.
Vi åt lunch innan jag släpade henne till Hemköp för att införskaffa LÖSGODIS! Helvete, vad jag har längtat efter det. Köpte alldeles för lite. Måste nog gå och handla mer innan kvällen är slut.
Har bott i London i över ett år men fortfarande inte införskaffat mig ett paraply som kostar över £1 och inte går sönder efter tre dagar. Står under tak nu men halsduken sitter kvar över huvudet som en varm kudde.
Har precis sett senaste avsnittet av Hart Of Dixie. Sitter nu och lyssnar på Matt Nathansons album för att runda av. Det är ett fint album. Köpte det på iTunes utan att egentligen veta vad han gjorde för musik men hörde en låt under ett avsnitt av serien. Fick små fjärilar i magen. Och det är fortfarande ett av de bästa köpen jag gjort!
Hart Of Dixie är en ganska töntig TV-serie. OC-Summer är läkare och hamnar mot sin vilja Bluebell, en stad som verkar ha stått stilla ett tag med tanke på tjejernas blomdekorerade klänningar. Hon lär sig älskar stället och allt det där. Det gör jag med. Jag älskar Bluebell.
Stängde av alarmet klockan tre och tittade in i väggen ett tag. Är så fruktansvärt TRÖTT! Men det kan inte hjälpas. Jag måste packa. Åker till Sverige i morgon för jobb.
(Hur vuxen är jag på en skala?!)
Två veckor. Sedan en veckas semester hemma i Helsingborg! Vilket innebär att jag måste packa en stor väska. Och jag har nu... tre timmar på mig. Helvete. Ska äta middag med Lottie halv sex så måste vara klar då. Jag vet inte om jag är redo för det den här. Min hjärna är ju inte riktigt igång ännu:
Klockan är halv fem. Vi var färdiga redan vid halv fyra och har suttit här på kasinot sedan dess.
Alla sitter med varsin öl. Manager eller inte. Skrattar åt jobbsituationer. Fnissar tyst åt alla främlingar som antagligen är alldeles för påverkade för att spela sina pengar på poker.
Vi kommer bli sittandes här ett tag till. Första tågen går inte förrän vid sex. Men det gör inget. Jag har det bra här med min öl och mina kollegor.
Sitter och sminkar mig. Spenderar gärna minimum tjugo minuter framför spegeln. Måla på med färg. Det är en lugn stund för mig. Som morgonkaffet för andra.
Brad Pitt är ansiktet för Chanel No 5 nu. Nu kan man se deras reklamfilm på YouTube. Det visar hur han står i ett hörn och pratar med raspig röst. Tar ögonkontakt. Tittar bort. Kameran går långsamt runt för olika vinklar.
Jag vet inte hur jag känner för den här videon - för jag har ingen aning om vad Brad Pitt pratar om. Men det gör ingenting. Det är Brad Pitt som säger det. Det låter viktigt. Livsavgörande, till och med.
Känner ett sug för Chanels parfymer. De har så mycket klass. Det är åtminstonde vad jag tror Brad Pitt säger till mig.
Min syster skrev precis om hur hon har dåligt samvete för att hon inte hälsar på vår hund. Det påminde mig om det fina som hände häromdagen!
Jag FaceTimade med min lillebror och bad honom att visa Doglas. När jag började prata med min såg jag hur han flög upp från golvet. Hoppade mot telefonen. När han insåg att det bara var en fyrkant Josef hade i handen började han springa runt och leta efter mig!
Längtar tills jag får träffa honom när jag åker till Sverige igen! Fina lurvbollen.
Fick för mig att gå på promenad. Gick ner till Angel. Tittade på alla människor som sitter och äter frukost på uteserveringarna. Jag avundas dem. När jag blir vuxen vill jag sitta ensam på ett fik och äta frukost innan jobbet. Det ser så lyxigt ut. De har råd att ta den tiden på morgonen. Alldeles för sig själva.
Sen gjorde jag en U-sväng och traskade tillbaka till sängen. Jag måste sova hela dagen så att jag kan vara vaken hela natten! Slutar klockan sex i morgon bitti. Blir det tidigare sticker vi alla till kasinot för att vänta på att första tågen börjar gå!
Min favoritstund på dagen är när jag tar tåget hem. Speciellt på kvällen. När det inte är så många att dela tågvagnen med. Då lägger jag väskan på sätet bredvid mig. Breder ut mig. Lyssnar på någon kärleksfull Colbie Callait-låt. Ni vet, dem låtarna man sparar till lugna stunder.
Det sitter en tjej snett framför mig. Hon verkar ha något attitydsproblem. Tittar argt på mannen som sitter och sover några platser bort. Hon slår på tidningen hon låtsas läsa. Smäller igen sidorna samtidigt som hon glor på honom.
Vad fan har han gjort? Han sover ju! Sluta med det där bitchandet, vill jag säga. Men hon skrämmer mig. Så jag håller tyst, blickar framåt och fortsätter lyssna på Colbie Callait.
Herre Jesus. Åt precis en hel pizza till middag i personalrummet. Jag bjuder mig själv det. Slutar inte förrän vid midnatt. Är en lång dag. En konstig dag.
Lottie ligger bredvid mig. Jag har på mig ett par rosa pyjamasbyxor dekorerade med får. Faåren har rosa rosetter. Jag orkade inte ta mig hem igår efter tio Sex And The City-avsnitt så hon erbjöd sin säng.
Nu ligger jag här. Känns som att jag är tretton år igen och sover över hos en kompis. Man vaknar långt innan den andra och är lite i obekväm i situationen. Ska man väcka den andra? Gå upp och titta på TV? Försöka somna om?
Jag låter henne sova ett tag till. Av erfarenhet är inte ungdomar lika glada över att bli väckta tidigt som trettonåringar. På den tiden var det ju Carpe Diem!
Ett ställe man måste besöka när man är i London är gatorna runt Carnaby Street. Det är mycket turister men vik in på bakgatorna. Gå upp mot Soho och Soho Square. Vandra vidare mot Covent Garden. Gå på Covent Gardens västra sida rakt ovanför Soho och leta er runt bland dem gatorna.
Av någon anledning letar inte sig den vanliga turisten hit. Vilket är synd. De missar de finaste delarna av London.
När vi bakade igår tog både jag och Lottie bilder och twittrade om det. Det faller sig naturligt att man visar upp sina skapelser. Speciellt för mig, som för första gången fått dekorera cupcakes!
Efter ett tag sitter Lottie på sin telefon och ser mitt tweet. "Fuck you", säger hon när hon ser min filterbehandlade bild bredvid hennes.
Igår eftermiddag sade jag att jag skulle gå till Lottie. Jag hade bestämt mig för att vara riktigt hurtigt och bannemig få lite motion. Tog bussen istället. Fick byta buss i Bank, ett finansområde som är så jäkla fint. Enda delen av centrala London där gatorna är lika rena som hela Sverige.
Vi gick och handlade ingredienser för Tacos och cupcakes. Jag hade aldrig gjort cupcakes förut så jag var både upphetsad och rädd. Dessutom dålig på det. Så Lottie fick göra det mesta.
Vi tittade på X-Factor och något annat program. Jag var så glad över att se på TV! Irriterad över att jag inte kunda höra vad de sjöng på grund av mina Cornflakes-kakor.
Sen ringde Erik. Han sade att det var ett "pocket dial" men det slutade med att vi bestämde oss för att möta upp honom och Ludvig på The Drop i Stoke Newington. Där satt vi till strax efter midnatt. Sen gick jag hem och sov.
Vaknade precis. Lite sen. Var jobbigt att ta sig upp ur sängen. Faktum är att jag fortfarande sitter i sängen. Men inte länge till! Ska gå ner till Stepney Green och Lottie!
Skulle prova en hipp adjö-fras. Ser ut som en aggresiv anka.
Började skriva ett inlägg om karaktärerna i Pretty Little Liars men det var ett ord jag inte kunde komma på. Nackdelen med att ha bott i London så länge. Jag är ingen Victoria Silverstedt men jag måste erkänna att det här händer för ofta för att jag ska vara bekväm i det:
"Vad som... makes sense... make... sense... vettigast. Vanl-- Det verkar ju mest-- Sense. Sense. Makes sense. It makes most sense that he's the one... sense...HELVETE!... följordning. Vettig- nä, provade jag innan. Det verkar mest NATURLIGT-ATT-HAN-DÖR-JA! Det är mest naturligt att han försvinner. Nä. Naturligt.
'Skulle precis skriva ett inlägg om vilken karaktär som mest sannoli--'
SANNOLIKT! Saaaannoooliiiikt! Det är ju mest sannolikt... Puh."
Jag kom ju på det till slut men jag satt där och vred om min hjärna alldeles för länge.
När jag vaknade i morse skrek jag "VD, VD, VD, VD", som en huligan vevandes med armen i luften. I huvudet. Mina rumskompisar sov fortfarande.
Gick till jobbet medveten att jag skulle vara tvungen att hålla mig borta från spoilers. Såg till att inte komma i någon kontakt med några relaterade samtalsämnen på Twitter. Klarade mig ett tag...
... tills min skvallertant till bästis börjar SMSa.
Låg och tittade upp i en timme. Tänkte att jag snabbt skulle kolla om grottmänniskor verkligen slog sina kvinnor i skallen och drog in dem i grottan - och BAM! Klockan är halv ett.
Det händer ibland att jag inte kan sova. Då ligger jag tittar på skuggan av min lampa som ser ut som en gigantisk svamp mot min vägg. Tänker hur av/på-snöret ser ut som en hiss som hänger ner. Att det blåa ljuset från mina högtalare ger mig lite alvskogskänsla.
Och så hamnar man på den konstiga delen av YouTube. Just nu ser jag en video om en kille som pratar om hur han inte kan sova. Vilket ger min hjärna mer idéer att tänka på.
Bara att acceptera. Jag kommer se ut som en zombie i morgon.
Så fort jag såg ordet QUIZ i tidningen blev jag exhalterad. Såg alla ringar och kryss i bläck framför mig. Slängde mig efter min älskade penna som jag får använda så sällan. Rakade på ryggen och sade till mig själv att "den här gången ska jag vara ärlig".
Hade ont i rumpan efter att ha legat i sängen mellan tolv och fyra. En av dem dagarna, ni vet. Så gick ut för en promenad. Bestämde mig för en lång sådan.
Var ute i exakt tio minuter innan regnet började ösa ner. Vad hade jag förväntat mig egentligen. Bosatt i London.
Jag gick och ställde mig under ett träd en stund. Tittade på husen och de röda telefonkioskerna som är placerade lite varstans. Sen sprang jag hem med prickiga jeans.
Efter jobbet klockan tio mötte jag upp Lottie. Vi tog Jubilee-linjen ner till London Bridge och började gå. Vi använde oss av en guide-app lite då och då. Pratade om London på 1800-talet. Hur det såg ut. Hur stinkande det måste ha varit på grund av alla lik längs floden.
Gick hela vägen in till Big Ben längs Thames. Förbi Shakespeare's Globe. Stannade. Titta och diskuterade om lustigt det är att teater var förbjuden under globens storhet. Jag berättade om när jag var där och gjorde en skådespels workshop och hade det jättekul!
En timme senare hade vi tagit oss Covent Garden. Mötte upp killarna på Los Locos och dansade tills vi blev utslängda.
Har en tidigare lunch middag idag för att jag ska kunna förbereda mig för ett konferenssamtal klockan sex. Men det är inte det jag ska berätta om. Jag ska berätta om vad jag och Lottie har planerat!
Vi skulle egentligen gå ut ikväll och lära känna främlingar. Istället ska vi ta tunnelbanan in till centrala London och gå längst Thames. Lottie sade att hon läst så mycket Dickens på sista tiden. Hon vill uppleva känslan på riktigt.
Sen bjöd hon över mig till henne på lördag. "Vill du komma och titta på X-Factor hos mig?", frågade hon. "JA! GUD, JA!", ropade jag tillbaka. Jag har inte tittat på TV, sittandes i en soffa i ett vardagsrum sedan jag flyttade hit förra Augusti.
Får fjärilar i magen bara jag tänker på det. Vi ska gå och handla mat. Tacos. Sen sötsaker. Och så ska vi sätta oss ner i soffan och titta på X-Factor. Byta kanal under reklampauserna. Bara njuta.
Så fort jag ska ta en bild på en gata när jag är ute och vandrar vill jag alltid ha med en röd buss på ett hörn. Utan den där röda dubbeldäckaren blir det inte lika mycket London.
Var inne vid Piccadilly Circus. Ville ta en bild. Hade bråttom. Knäppte två bilder utan att titta på kameran, tänkte att oftast får man med en röd buss vare sig man vill eller inte.
Gick hem och tittade på bilderna. Fick de två fulaste fordonen i stan. Nu kommer jag aldrig kunna använda de här bilderna för mer än ett jäkla blogg-skämt.
Började skriva ett inlägg om hur jag försöker planera min dag med jobb och andra grejer men gäspade av att bara skriva det. Så himla tråkigt inlägg. Så istället skriver jag om hur tråkigt inlägg jag höll på att skriva precis.
Precis.
Såhär möter jag världen idag, i alla fall! Vet inte om jag känner mig vuxen som bär basker eller barnslig som ser ut som ett blåbär.
Smart marknadsföring är ju viktigt. Placering av reklamskyltar för att haffa den rätta publiken. Taxibolaget jag fick syn på förra veckan har koll på det där.
Jag satt på busshållsplatsen någonstans i Shoreditch lite för nära inpå soluppgången. Satt där i tio minuter. Bussen ville inte dyka upp. Började bli lite rastlös. Tittade ner på mina skor medan de dansade fram och tillbaka. Tio minuter senare gav jag upp med att hålla igång. Jag var ju trött. Hade ont i rumpan. Så jag slängde benen raklånga framför mig, vilade huvudet och tittade upp i taket. Väntade på mitt öde.
Och där var det! Det lilla klistermärket! Den smarta marknadsföringen. Den lilla reklamskylten som skrek "Skit i bussen! Åk med oss!" till trötta ungdomar på busshållsplatser. Här haffar man rätt publik.
Vilken bra vecka! Alla serier drar igång igen! Madde har bombaderat mig med SMS angående Vampire Diaries' premiär på fredag. I dag ser jag på Gossip Girl, 90210 och How I met Your Mother.
Har lunch nu. Det är en lång dag på jobbet men jag är på gott humör. Kan bero på läppstiftet jag bär.
I och med att jag inte riktigt våga använda läppstift dagtid förut tänkte jag att det måste bannemig ändras! Så här är jag nu. Fem timmar senare. Byggde precis på färgen för att ersätta det som försvann av lunchen.
Läser bloggar och SMS:ar. Lyfter upp telefonen. Falskalarm. Lyfter upp den 20 sekunder senare. Falskalarm igen. Lyfter upp den en tredje gång. SMS! Vinst! En fjärde gång lyfter jag upp telefonen och det är en skenvibration igen.
Så har jag hållit på den senaste halvtimmen. Telefonen ligger på magen och jag får aldrig rätt på om det är den eller telefonen som kurrar.
Jag gillar min bakgrundbild på min telefon. Det är min kompis Emelies finger.
När jag såg bilden på hennes blogg sparade jag ner den, gjorde den sådär matt och BAM - så jävla mycket tumblr-material! "Vilket bra 'Fuck You'-finger du har", skrev jag till henne. Visade en skärmdump. Hon svarade att jag hade den snyggaste telefonen i hela världen.
Fastnade på den konstiga trailer-sidan av YouTube. Ni vet, när man klickar på de "relaterade videos" gång på gång. Då ni. Då är det för sent att hitta någon annan underhållning.
Är glad över att mina rumskompisar inte är hemma. De hade slängt sig på dörren för länge sedan. Sagt till mig att stänga av den där jävla One Direction-låten som jag har på repeat...
Att sluta klockan klockan halv två är väldigt fint. Man lämnar jobbet samma tid som man hade varit sminkad och redo en ledig dag. Man kan gå på museum och jag vet inte vad.
Men är vädret ganska trist, vilket vevar igång mitt filmhumör. Felix tog med sig Drive till mig som jag ska se på idag. Funderar i och för sig på om jag ska lägga mig och kolla på Blue Valentine i stället... det är väl snarare Ryan Gosling-humör jag är på.
Det knackade på dörren. Jag övervägde att inte svara då jag inte väntar besök och är ensam hemma.
(Om dörrklockan ringer och det är bara jag och Julia i lägenheten är det en stor risk att människan får stå där nere utan svar. Vi har lite av en fobi att öppna vår dörr för människor utan ansikten.)
Jag tog ett djupt andetag och smög upp till dörren. Avvaktade lite. Tänkte att de kanske gav upp och försvann - men så knackade det igen! Jag öppnade till slut dörren. Där ute stod min stackars granne med ett paket i handen. "This was left in our apartment three days ago. I believe it's fr you!", sade han och gav över det stora kuvertet.
Det är min fina gudfar som har skickat över ännu en P.A.P.-produkt från Sverige! Det svarta iPad-fodralet som jag så gärna ville ha! Nu kommer jag kunna ta med mig min iPad överallt utan några problem. Kanske kan jag använda fodralet som en clutch ibland.
Jag och Lottie stack till The Owl And The Pussycat i Shoreditch efter jobbet. Satte oss på den fyllda bakgården och pratade med främlingar. Lottie som är språkstuderande gick förklarade något om hur man får prata hur man vill och att ungdommars slang är mer effektivt är våra föräldrars. Tror jag. Jag lyssnade bara med ett öra.
Sen kom Ludvig och Erik. På bilden ser ni Lottie och Ludvig. Vi satt kvar på uteserveringen tills brandlarmet gick och alla vallades ut till gatan. Och där stod vi alla människor med våra drinkar i handen. Inte säkra på om brandlarmet faktiskt gick eller om det bara var det enda sättet att få ut berusade människor från en pub.
Någon halvtimme senare befann vi oss på en pub i något villaområde i Dalston. Där gick jag och ställde mig i kön till toaletten. Avundades pojkarna som bara gick rakt in genom "Gentlemen"-dörren medan jag stod fem meter ifrån min "Ladies"-dörr.
Gick in på toaletten och läste dörren. Funderade över vilka alla dessa människor är som alltid har med sig pennor in på toaletten!? Sen funderade jag över om det röda var skrivet med mens. Fulla kvinnor. Man kan aldrig vara för säker.
Vi dansade till karibisk musik, blev svettiga och hamnade på bakgården. Jag och Lottie som var nya till det här stället brast ut i ett "Oh-My-God-It's-So-Pretty!" när vi såg alla lampor. Erik sade att han är världsvan och satte upp benet på bänken.
Vi hamnade på ett annat ställe i Dalston där vi dansade bland biljardbord och MTV på storbildsskärm i bakgrunden. Tyvärr spelade de inte musiken som visades på skärmen.
(Jag hade älskat att dansa till lite One Direction. Men fick istället bara titta.)
När det var dags att gå hem tog jag upp kart-appen och insåg att jag bara hade 10 minuters gångavstånd till sängen! Log för mig själv, sade mina adjö och följde den blåa vägen. Tyckte mitt hår var fantastiskt fint och ville att hela världen skulle se hur casual-chic jag var!
Här sitter jag och läser tumblr-bloggar och YouTubar Glee-låtar. Det vanliga kvällsnöjet.
Räknar ner timmarna jag kommer få sova innan jag måste upp imorgon. Vilken tid jag senast behöver sova för att få mina åtta timmar. Drar mig för att gå till toaletten och tvätta av mig dagens smink. Tittar på dörren. Bestämmer mig för att ställa mig upp men gör inget åt saken. Överväger att låta eyelinern och mascaran sitta kvar. Låta bakterierna runt mina tänder gotta sig under natten. Slår bort tanken lika snabbt. Vill inte vakna som en panda med päls-känslan på tänderna.
När jag stod på plattformen på tunnelbanan hamnade jag brevid en tjej i min egen ålder. Hon hade på sig helt vanliga kläder. En jeansjacka som såg ut att vara i något dystert material. Som vilken 20-åring som helst.
Förutom den stora, bruna påsen hon hade hängandes på armen.
Det faktum att jag kände uppmaningen för att ta en bild säger väl allt. Det kittlades i fingrarna på mig när jag såg tejpbitarna som höll ihop påsen. När jag insåg att det där är inte en designerpåse hon sparat från när hennes mamma handlade dyrt tre år tidigare - detta var timmarna efter ett köp! Jag stod där och funderade på vilken väska hon spenderat sina pengar på. Var det hon som lade ut kreditkortet på disken? Eller var det hennes pappa som såg alldeles för vardaglig ut där bakom henne?
Jag är inte en galen märkestjej men när en tjej i min egen ålder dyker upp med en nyinköpt Lous Vuitton-väska blir jag grön av avund.
När jag vaknade i morse gjorde huvudet en aning ont, så det passade bra att möta upp Lottie och hennes syster för lunch. Vi tre stod utanför Covent Garden ett tag och chattrade om gårdagens bravader, gav lite pengar till UNICEF innan vi begav oss till Maxwell's för hamburgare.
Det är väl inte den bästa blogg-bilden jag tagit, men det här är äkta!
Igår var jag igång 15 timmar non-stop i de här godingarna! En hel dag och kväll i skor som lyfter upp! Det är inte fy skam. Det är fanimej inte fy skam. Jag börjar ju bli en riktig dam här borta i London.
Jag stod utanför The Owl And The Pussycat. Väntade utan att veta på vem. Tog ögonkontakt med varje tjej som gick förbi, hoppades på någon slags bekräftelse att "det är mig du ska träffa!". Tog ett tag men som kom Patricia.
Vi satte oss ner och tog en öl. Snackade om London och Helsingborg. Pratade om vad som hade kunnat gå fel med den här blind daten. Sen visade sig att de två killarna bredvid också var svenskar. "Are you Swedish?", frågade dem för att vara på den säkra sidan.
Vi satt och pratade om London och Sverige över en andra öl innan de frågade oss om vi vill med till nästa bar. Javisst, sade vi. Och så blev vi presenterade för ett gäng britter som tog med oss till The Shoreditch! Där dansade vi runt hela kvällen. Tappade bort svenskarna och hittade svenskarna. Jag och Patricia möttes upp i mitten ibland för att kolla att den andra var OK och fortfarande där. Bra. Vi hade en understanding, liksom.
Sen mötte jag upp George, Joe och Tom någonstans i krokarna. Drack öl ur en pappersmugg. Pratade om kärlek och brustna hjärtan. Sen tog jag bussen hem i regnet. Fick ett SMS av en kille. Skrattade lite för mig själv - för jag var tvungen att tänka efter vilken av killarna det var.
Sitter i lunchrummet på jobbet nu. Äter äntligen min middag. Ingen höjdare. Tonfisksallad och lite jourdgubbenougat vid sidan om.
Pratade precis med Lisa som är i Stockholm. Fina Lisa. Hon har varit min bästis sedan vi gömde oss bakom samma buske under Dunkgömme som små. Sen pratade jag med min lillebror och mamma. Josef satte hans hörlurar på vår hund. Ville att jag skulle prata med honom också. "Doglas! Heeeej, Doglas!", brast jag ut med den vanliga bebisrösten jag använder när jag vill göra vår hund glad. Då blev han tydligen glad där borta i Sverige. Sprang och letade efter mig.
Jag hatar skräckfilmer. Utsätts jag får en knyter sig magen och jag börjar med någon slags hyperventilation. Men precis som nästa person fastnar jag lika snabbt som en fluga i ett nät.
Jag skulle inte få för mig att göra det planerat. Hyra en film för att bli skrämd. Men när det plötsligt dyker upp på skärmen blir jag paralyserad... och istället för att byta kanal backar jag huvudet. Sträcker nacken så långt bak det går och skymmer skärmen.
Är det på TV hemma i Helsingborg lyfter jag upp handen framför ansiktet, gör Vulcanernas hälsningsfras och vrider 90°, så att jag kan läsa texten och bara det. Hemma hos min kusin i Göteborg trycker jag på "meny" på Viasat-kontrollen så att filmen bara visas som en 2x2 decimeter dump bredvid alla valmöjigheter. Är jag i Elins lägenhet hamnar jag bakom soffan.
Jag skulle se en video på YouTube och så dök Paranormal Activity 4 upp som reklam. Efter fyra sekunder hade jag möjligheter att skippa till videon jag valt. Istället skrollade jag ner och sänkte volymen.
Jag låg inte ofta inne med ank-minen på bilder. Jag var mer av en pussa-så-att-det-gör-ont-typen.
(Inte mycket snyggare, men en nödvändighet för en osäker tonåring.)
Det är nämligen så att när man plutar med läpparna hjälper man käkbenen att titta fram. Man ramar liksom in ansiktet. Som tur är, lyckades jag slå mig ifrån det här på grund av min pappa. "Du ser ju ut att sitta toaletten, för fan", sade han. Och så var det med den posen.
Jag ligger inte inne med ank-minen på bilder. Men hade jag gjort det... ja, jag kan i alla fall langa en snygg näbb.
Jag kollar runt lite på Internet. Diverse bloggar och hemsidor. Och så kommer jag över den här bilden. Den nya postern för Twilight: Breaking Dawn Part 2. Och så börjar jag fnissa lite för mig själv.
Jag är ett stort Twilight-fan och brukar vanligtvis gå igång när folk slänger ut tykna kommentarer om serien. Ingen ska skratta åt Twilight! Det är ju en så mysig-i-kroppen-historia!
Men nu skrattar jag. Nu skäms jag lite.
Ha-ha. Nä, men kolla på dem! Var finns balansen i den här bilden? Edward ser ut att jogga längs en gata i sitt villaområde. Bella bromsar in medan Jacob ser ut att börja sprinta. Och vad gör han längst ut till vänster? Ser ut som att de hade det lite jobbigt framför den där gröna duken i studion.
Det här är den Instagrammigaste bilden jag någonsin tagit. Adam håller med. Bilden är så mycket fashion. Slipad med ett Hudson-filter.
Jag har en hat-kärlek för Instagram. Det är ett bra nätverk. Men hashtags.... Dessa hashtags.
Man ser dem lite här och var. De har blivit mer accepterade på senaste tiden. Inget fel med det. Att tagga sina bilder är en kul finess. Fint att gömma sina "jag älskar dig" till personen i bilden genom en tagg. Men vad som gör mig för jävla frustrerad är när folk langar upp 15+ taggar. Bara en massa synonymer.
Sen slänger de in "de populära taggarna", som de hoppas på allt folk kommer upptäcka i "Discover"-delen av Instagram. Så de kan få lite mer uppskattning för sina bilder.
Tjej, söt tjej, blond, blond tjej, svensk tjej, blond svensk tjej, bröst, Justin Bieber, JB, One Direction, 1D, kärlek, hjärta, Twilight.
Det här är mina blåjeans. De är ett av de bästa köpen jag gjort. De kostade bara 21 pund och är från UNIQLO. Nu fick jag min syster att le, för det är hon som upplyste mig om deras fantastiska jeans.
Men de var inte fantastiska från början. Jag fick den trevliga kassörskan att sy upp byxorna nästan en decimeter i butiken och när jag kom hem sydde jag in dem. För hand. Vilket fick mig att sakna den gamla Husqvarna-maskinen hemma lite extra.
Men nu är de perfekta! Bara titta på dem! Perfekt färg! Perfekt slitning! Påminner om Acne-jeansen jag brukade stjäla från min min syster när jag var femton och glad för märkesjeans.
Att skypa med Ricke och Anton är som att hålla ett samtal med Tvillingarna från Alice I Underlandet. Efter ett tag är man inte lika unkluderad. Samtalsämnena hettar till och grabbarna börjar knuffa aggresivt på varandra. Höjer rösterna. Båda utmnanar den andra för alfarollen.
Då sitter jag bara och ler. Håller tyst. Blir varm i hjärtat. För när Tweedle Dee och Tweedle Dum drar igång känns det som att jag är tillbaka i Sverige igen. Spenderar min eftermiddag i Antons soffa. Tittar på någon flygplansdokumentär eller Family Guy.
Jag tycker om att köpa livsstilsmagasin. Ser det lite som en belöning. Att få komma hem och bläddra igenom tidningen i två omgångar. En första för att bläddra igenom alla bilder och layouter. En andra för att läsa innehållet.
Men jag har märkt att mina utgifter för mitt tidningsintresse har stigit drastiskt, då jag vid fyra olika tillfällen de senaste månaderna kommit hem med en utgåva jag bar hem bara några veckor innan. Men jag klandrar inte mig själv. Köper man första utgåvan av Oktobernumret i September, är det lätt att glömma det i Oktober.
I kväll har jag varit ute med Lottie och druckit läsk. Vi har suttit på diverse pubar och beställt Coca Cola hela kvällen runtom Covent Garden. Som om vi är mindreåriga eller AA-medlemmar.
(Det var i alla fall vad alla förstummade bartenders tänkte.)
Det är skönt när man kan sitta och prata om allt och ingenting i timmar. Känna sig lite berusad på grund av sina skrattanfall. Kolla på klockan och inse att det snart är midnatt. Jag och Lottie har inte känt varandra särskilt länge men vi kommer bra överens. Vi pratar och skrattar, tills vi sitter tysta i någon minut och bara tittar. Inga pinsamheter. Bara lugn.
Det är viktigt i ett förhållande. Att man kan hålla käften utan att någon känner att de behöver avbryta tystnaden. Man pratar igen när man får något vettigt på tungan. Annars kan det vara.
Jag har haft bekanta som jag inte har kunnat vara tyst med. Människor jag känt att jag måste "hålla igång konversationen" för att den andra inte ska tröttna. Inte ska tycka man är trist. Och när det väl blir tyst för att man inte kommer på något får man en panik-klump i magen. Och så spottar man ur sig något om hur skönt det är med "den friska luften" som kommer med hösten.
Jag gillar ju att blogga. Jag tycker om att skriva. Jag får några extra lugna andetag när jag knattrar mot tangentbordet. Så jag ser ingen mening med att jag slutar.
Sen är jag ju också svensk. Och just nu saknar jag Sverige lite. Jag märker det när jag sjunger svenska barnvisor i personalrummet. Jag märker det när jag konstant är inne på HDs, Aftonbladets och Göteborgspostens hemsidor. Jag märker det när jag drömmer mig bort om att knalla runt på Avenyn i Göteborg med en kaffekopp av papper från Seven Eleven. Även om jag avskyr kaffe.
Så för att stimulera svenskan i mig skriver jag nu på svenska. Jag har även gjort min fontstorlek här i bloggen större. Det är som att jag höjer min röst i cyber-världen. Sträcker på mig lite extra innan jag börjar tala.
Hej, jag heter Louise, är en soon-to-be-22-tjej och bor just nu i Malmö. Har ett genuint intresse för grafisk kommunikation, stora tavlor med nakna kvinnor, fotografi, webdesign och journalism. Den här bloggen finns för att stimulera sysslorna ovan samt andra historier, så allt hänger med!
