Det är läskigt hur snabbt man faller tillbaka när man inte utför något helhjärtat. Nu har jag flyttat in i min egen lägenhet vilket innebär att jag måste ta tag i vad jag lovade mig själv: vara lite vettig igen. Raw-regel

 

(Ha koll på vad du äter, helt enkelt. Inte för mycket ketchup, etc.)

 

och röra på mig. I morgon ska jag köpa en mixer och stekpanna så jag kan börja göra smoothies och bananpannkakor igen. Jag saknar dem där.

 

Kan också passa på att köpa en bäddmadrass. 

Jag har nu flyttat ner till Malmö. Flyttat in i min fina, lilla etta och försöker desperat lägga upp en möbleringsplan. Jag är duktig på att lägga upp snygga designer och färgkombinationer på papper och skärmar - men nu är det riktiga, fysiska ting som ska placeras ut! 

 

Känner mig redan trött på det här projektet.

Som ni kan se till vänster har jag varit igång på Instagram men inte här! Lottie är nämligen på besök och jag försöker se till att hon har det roligt innan jag sätter mig och skriver ett blogginlägg. 

 

(Hon ligger och sover nu, så mössen kan dansa på bordet!)

 

I dag ska vi till Torekov! Bara ett par timmar men hon ska få se allt fina vad det har att erbjuda! Vilket under vintertid är långa promenader och ICA: Lasse på Lyckan. Jag frågade vad hon tyckte om att åka en och en halv timme för att promenera i två timmar och sedan åka hem igen:

 

 

Sen gick hon och gjorde sig lite te.

Det är Alla Hjärtans Dag i dag och jag bär tre! Represent!

Blandade ihop läpptstift och läpppenna av olika färger och jag har en ny favorit! Lade ljusare i mitten på läpparna, snappade upp det från någon YouTube-video.

 

(Vilket är VAR all denna galenskap härstammar från! Tanya Burr, liksom.)

 

Jag kallar det hot pink för jag har ingen fantasi. Känner att jag snart behöver börja be om ursäkt på Instagram för alla bilder med mina läppar. Men dem är ju så lush! 

Jag såg Dox: Bully i kväll. Det är en prisbelönt dokumentär om mobbning i USA. Hur barn trakasseras i skolan. Och hur inget görs åt det. Ingen reaktion från resten förrän en elvaåring tar sitt liv. 

 

Jag satt i soffan, log, grät och kokade av ilska om vartannat. Log för att man får se hur barnen fortfarande kan vara positiva men förbannad över hur de vuxnas agerande lyser med sin frånvaro. På en nivå har jag förståelse för att inget händer mellan barnen. De är barn och vet inte bättre förrän de råkar ut för något själva - men lärarna och rektorerna borde skämmas. Snackar bort ämnet. Pratar om hur barn är barn. 

 

Och där får de äta sina egna ord. För ja, barn är just barn. Och barn ändrar inte på något de har som vana förrän en auktoritet sätter ner foten. Lär dem att det är fel. 

 

När jag var liten var jag med på något som för mig kändes som en liten grej. Ett skämt som lämnade någon utanför. Tänkte inte mer på det. Förrän flickans pappa dök upp i vårt vardagsrum. Han berättade att hon känt sig bortpetad och var ledsen. Jag skämdes så fruktansvärt mycket och visste inte var jag skulle ta vägen. Sedan dess har jag tänkt till. 

 

Min passion för händelser som det ovan stärktes ännu mer när jag fick en lillebror - som kom upp i åldern att gå i skolan. Jag vill ju inte att något ska hända honom. Inte heller att han ska göra något mot andra. Därför ser jag till att prata med honom om mobbning-- och hur ovetandes man kan vara-- så ofta jag kan. Ber honom berätta om vad som hänt i skolan och förklarar att vad som kan verka roligt för honom kan vara det värsta för någon annan.

 

Jag tror inte man kan identifiera vardaglig mobbning förrän man själv, eller någon man bryr sig om, kommer i kontakt med det. Så därför ber jag er se Dox: Bully - där kommer ni få kontakt med nedtystade trakasserier så det räcker.

Sitter och dricker en frukostsmoothie och överväger om jag ska leva på de här för resten av livet! 

Har ni också dagar när ni är så EXTREMT JÄVLA HYPADE för någonting ni inte har någon aning om? När det studsar i magen och ni kan inte vänta tills det händer!? Jag är så nu! Superglad och förväntansfull.

 

Det jobbiga är väl att jag inte har någon aning varför. Visst, lite inspirerande bilder men inga konkreta ämnen. Jag har verkligen inte kommit fram till något life changing beslut. Ändå sitter jag här och ler som en kärlekskrank tio-åring. 

 

Herre gud, vilken dille jag fått för kosmetik! Jag som brukade sug för att gå och köpa godis eller ett par nya Converse suktar nu efter nya läpttstift! Kom hem med det plus två nagellack! Jag provade inte läppstiftet i butiken utan köpte det enbart på grund av namnet! Jag har ingen aning om vad "mauve" betyder men det lät som något jag ville vara. 

 

(Googlade bilder. Mauve är en typ av lila. Så namnet var väl inte sådär jättefett.)

 

Inte konstigt att pappa droppar kommentarer om hur jag mycket tid jag lägger på mitt utseende och lämnat tomboy-Louise. Jag är ju värre än min syster, som jag alltid sett som en liten docka! 

 

Men hey, jag gillar'e! 

Stan håller ljus-låda i dagarna. Tror inte det finns någon speciell anledning till det men tycker inte heller det behövs. Lite ljus lyser upp vardagen!

 

(Pun intended.)

 

Känner att jag har lite ämnen att säga så funderar på att köra upp det på YouTube. Stimulera teaterapan, liksom! Dessutom går ladda-upp-video-på-YouTube hand i hand med första ämnet jag vill prata om...

 

... nämligen vikten av vad andra människor tycker! För visst är det så att man styrs så löjligt mycket av hur man tror att andra kommer reagera? Man vill gärna se sig själv som en independant, strong and confident woman men let's face it - antalet "likes" gör en del.