Gamla vänner
Hyrde filmen 10 Years from iTunes. Vilken fin film. Handlar om en grupps människors 10-år-sedan-studenten-fest och alla känslor som kommer med. Det kändes som att jag var 12 och såg på ett avsnitt av Eva & Adam. Fjärilar i magen av spänning och nervositet. Allt på grund av att man kan relatera till direkta situationer.
Så, självklart, efter att jag har sett en film om gamla vänner och kärlekar sitter jag nu och kollar igenom gamla bilder. Lyssnar på filmens feel good-soundtrack samtidigt som jag går igenom både Facebook och datorns bildbibliotek. Sitter och ler åt gamla vänner man vet fortfaranade finns där.
Eftersom det är Facebook är minnena och bilderna relativt nya - men vad jag ler åt är vad jag vet kommer sen. Jag ler åt de ansikten jag vet kommer hålla sig kvar. De som fortfarande känns nära trots att man bor i olika delar av världen. De man kommer bjuda in till bröllopet och vars bröllop man kommer bli bjuden till.
De man är stolt att få presentera för nya vänner. Hålla om personens axlar samtidigt som man förklarar om den gången man grävde ner alkoholen under marken. Vännen berättar om en annan historia och man står bara där och ler medan man spelar upp det i huvudet.
Fan, vad kul det är att ha minnen. Att ha vänner. Och vetskapen om de som alltid kommer stå någonstans med öppna armar.
0 kommentarer
Om att vara negativ
Det är okej-att-sitta-inne-i-soffan-väder ute. Regnigt och grått. Perfekt väder för den som är fundersam och lite bakis. Min hjärna är utmattad och den mår fanimej inte bättre för att jag ser på Real Housewives of New York - The Reunion...
På riktigt, har man inte engelska som modersmål och Kanal 5 inte får rätt på textningen är det svårt att hänga med. Det låter som att det är ett gäng ankor som sitter där i sofforna på skärmen. Den ena försöker överrösta varnadra.
De påminner om så många tjejer jag kände högstadiet och gymnasiet. Tjejgrupper jag trodde var "brudtärnetajta" men när någon eller några saknades från fikan fick jag i stället höra så mycket ont de sade om de frånvarande. Vad de hade på sig förra veckan, vem de flörtade med i helgen, vem dem trodde de var och så vidare.
Och det är ju så himla vanligt sådant där! Och tråkigt! Att vara negativa mot andra när de inte är på plats. Då är det ju lättare. Man behöver inte stå till svars
(Så länge man inte har kompisar som beter sig precis likadant, berättar vidare ens ord och så biter det en i rumpan.)
eller tänka på att såra någon i stunden. Men jag är ganska säker på att om man är negativ mot andras beteenden eller utseende får man ganska snart en omedveten negativ syn - på typ allt. Smågrejer kanske men de är väl de små sakerna i livet som gör det?
Jag bestämde mig för ett par år sedan att skippa det där. Försöka ha en väldigt öppen och positiv syn på både mig och andra. Nu är jag stoltare över mig själv än jag var för ett par år sedan. Då var jag bara en i gänget. Nu är jag den där "positivia tjejen". Hon som faktiskt kan känna sig som en förebild. Hon som blev framröstad till Most Infectious Smile på jobbet.
Så tänk lite extra på vad du eller dina vänner säger - är det negativt, slå om.
0 kommentarer
Mobbning
Jag såg Dox: Bully i kväll. Det är en prisbelönt dokumentär om mobbning i USA. Hur barn trakasseras i skolan. Och hur inget görs åt det. Ingen reaktion från resten förrän en elvaåring tar sitt liv.
Jag satt i soffan, log, grät och kokade av ilska om vartannat. Log för att man får se hur barnen fortfarande kan vara positiva men förbannad över hur de vuxnas agerande lyser med sin frånvaro. På en nivå har jag förståelse för att inget händer mellan barnen. De är barn och vet inte bättre förrän de råkar ut för något själva - men lärarna och rektorerna borde skämmas. Snackar bort ämnet. Pratar om hur barn är barn.
Och där får de äta sina egna ord. För ja, barn är just barn. Och barn ändrar inte på något de har som vana förrän en auktoritet sätter ner foten. Lär dem att det är fel.
När jag var liten var jag med på något som för mig kändes som en liten grej. Ett skämt som lämnade någon utanför. Tänkte inte mer på det. Förrän flickans pappa dök upp i vårt vardagsrum. Han berättade att hon känt sig bortpetad och var ledsen. Jag skämdes så fruktansvärt mycket och visste inte var jag skulle ta vägen. Sedan dess har jag tänkt till.
Min passion för händelser som det ovan stärktes ännu mer när jag fick en lillebror - som kom upp i åldern att gå i skolan. Jag vill ju inte att något ska hända honom. Inte heller att han ska göra något mot andra. Därför ser jag till att prata med honom om mobbning-- och hur ovetandes man kan vara-- så ofta jag kan. Ber honom berätta om vad som hänt i skolan och förklarar att vad som kan verka roligt för honom kan vara det värsta för någon annan.
Jag tror inte man kan identifiera vardaglig mobbning förrän man själv, eller någon man bryr sig om, kommer i kontakt med det. Så därför ber jag er se Dox: Bully - där kommer ni få kontakt med nedtystade trakasserier så det räcker.
1 kommentarer
New year: new you?
I haven't riktigt decided om det ska vara english here eller not. So, for now blir det kyptiska quotes and bilder!
But to make sense for all nationalitites: I'm not sure if I'm going to should be posting in English or not. Or. No. If I want to post in English or not! I kind of do and then I kind of feel meeh, better not.
This year is going to be all about progress. Obviously, every year should be about progress but I hardly ever find myself focusing on it. It's like day dreaming. I wake up and get all excited. I say this, this, is what I'm going to for the-- let's say for the sake of my argument-- next couple of weeks! "I start on Wednesday",
(Everyone knows that you should never start your whatever-it-is on Mondays.)
I say to myself but quickly forget about it as it disappears and is replaced by something else! Now, when I say "progress" I don't mean in the normal every-day-is-a-challenge-in-some-way kind of way. I mean as in when you actually focus on progressing! You write a list of things you want to change - and change it. It can be really small things. Things that doesn't really matter if you go through with it or not but gives a feeling of achievement when you do it. Makes you grow as a person and all that.
One of the biggest ones I ever did from my list was "Go the the cinema alone". I did. Felt like a moron, showing my single ticket while holding a large popcorn under my arm... But to this day it's one of the best thing I've ever done for myself.
Baby steps.
And that's what I'm continuing with this year! Because, if there is something that doesn't feel good... honestly, what's the problem? Change it.
0 kommentarer
You can do whatever
It's frustrating yet empowering to think of how keen I am to get my 'adult life' together. How bad I want a career that I'm really passionate about. How excited I get when I think about all the things I can do. And then how impatient I get when I realise how much experience and knowledge you need to have before actually getting there.
I know shortcuts are something you should try to avoid when life desitions are made. You are supposed to take your time. But I'd like to think that has changed. Today, you can afford to take the shortcuts. As long as you which ones to pick.
This generation getting into the grown-up world now also bring in a new way of getting around. Education isn't everything
(Unless you want to be a doctor. Always study to become a doctor.)
anymore. It's about people. Connections. Being at the right place at the right time with the right person and the right, original view. And that is what I like. You can now afford to be your-quirky-self in an interview or cover letter. You can afford to stand out. You're supposed to!
It also means that you are now supposed to go that extra mile. Every time. Just to be seen. And at this point, you probably need to go three extra miles to get ahead of the rest who also has realised the new way of beeing seen.
And I like it. This means that anyone can go to any extremes to get somewhere. Yeah, we've read the interviews with people who got everything and just started out 'as you and me'. We sigh while pushing on the point that they just say so that we think they can relate to them.
And even though that might be true... their words are as well. Anyone can get anywhere. You can do whatever you want. Someone has to get job that you so badly want - and why can it not be you?
0 kommentarer
The issue with cyberbullying: we don't really care
I just finished watching the film called Cyberbully for the second time in a couple of months and it hits me just as hard every time. Not because I have been bullied via the Internet but because I realise how many people have. And how easy it is to be a victim. And a perpetrator.
Sitting behind a computer screen builds up a lot of courage. Some might even say boldness. I'm well aware of it and I am sure all teenagers are. It is a lot easier saying something flirty in a online chat conversation than it is face to face. The same way it is a lot easier saying something terribly mean to someone over the Internet.
I guess when you cannot see the other person's reaction and face when throwing the harsh words you don't really think it will make an impact.
I can write a essay of what feelings I believe are being brought for someone who is exposed to this but I wont. But I want to address how ridiculously easy it is for us to be mean over the Internet. And how so many people enjoy it.
We have websites such as 9GAG and Reddit. Websites that are made for make fun of others. I visit this website daily and I laugh - but I am not amused over all of these posts published to amuse people on the cost of someone else.
Take Kristen Stewart, for example. She has been a victim of these trolls creating jokes about how she never smiles and the "irony of her playing Snow White when she looks like crap". [Link], [Link] Every time I see one of these pictures a part of me wants to close down the website, send an email to the creator and tell them how wrong this is. But then I don't - because it doesn't really affect me.
And here's the core of my problem with this entire subject: Unless we, or someone close to us, are attacked - we won't lift a finger to address the matter. We'll just smile, nod and move on to the next subject posted on our Facebook newsfeed. Because that's what we do, we don't really care unless we have to.
Sitting behind a computer screen builds up a lot of courage. Some might even say boldness. I'm well aware of it and I am sure all teenagers are. It is a lot easier saying something flirty in a online chat conversation than it is face to face. The same way it is a lot easier saying something terribly mean to someone over the Internet.
I guess when you cannot see the other person's reaction and face when throwing the harsh words you don't really think it will make an impact.
I can write a essay of what feelings I believe are being brought for someone who is exposed to this but I wont. But I want to address how ridiculously easy it is for us to be mean over the Internet. And how so many people enjoy it.
We have websites such as 9GAG and Reddit. Websites that are made for make fun of others. I visit this website daily and I laugh - but I am not amused over all of these posts published to amuse people on the cost of someone else.
Take Kristen Stewart, for example. She has been a victim of these trolls creating jokes about how she never smiles and the "irony of her playing Snow White when she looks like crap". [Link], [Link] Every time I see one of these pictures a part of me wants to close down the website, send an email to the creator and tell them how wrong this is. But then I don't - because it doesn't really affect me.
And here's the core of my problem with this entire subject: Unless we, or someone close to us, are attacked - we won't lift a finger to address the matter. We'll just smile, nod and move on to the next subject posted on our Facebook newsfeed. Because that's what we do, we don't really care unless we have to.
0 kommentarer
It's okay to get the hell out
I read a post at Citizen Karey's blog and started thinking about the saftey precautions I take when getting home at night. And it doesn't take long. 'Cause I have none.
She told her readers about how she might or might not have been follow into her building hallway. She doesn't know because nothing happened. Because she ran.
Now, here's the interesting part. She wrote that the only thing she could think about was that it might be her neighbour
(Because how many of your building neighbours do you know?)
and how rude she was acting. Running away like a judging jerk. And I belive that's exactly how it is, for us naive people. I don't think about being followed by strange men in the night. The only thing I worry about following me is the creepy girl from The Ring. Which is stupid because you need to start to think about it.
(Not because She doesn't really exist.)
I live in London, yet I feel safe. And when something seem to happen I think, just like Citizen Karey, that I'm being rude for getting scared. Being judgemental of the man with the hoodie. Maybe it's just a fashion choice. -- And what I wanted to say with this post is-- be careful and--
"And know that if someone makes you feel the tiniest bit afraid, it’s OK to honor that voice telling you to get the hell away."
2 kommentarer
When I think about my family
IN OLD LOUISE fashion I think a lot before bedtime. This time it's about my family:
I think about my mums manicured, nude pink, perfect length nails. When doing this I see her as the most beautiful woman. It's just nails but that's what represent her. It's superficial but it reminds me of how great she, is inside and out.
I think about my dad working at our old, now, summer house in Torekov in his old, orange T-shirt. When I do that I see him as the perfect man. Caring and and strong. Fixing a trim might not be the evidence of bravery but that's when I realise how much of a family man he is.
I think about my sister hugging her life long teddy bear, holding her arms around his belly and kissing the side of his head I can't help but think how compassionate she is. Holding on to an old toy may for some people just seem childish but for me it says holding on to family. That one thing that keeps you grounded when you're far away from home.
And I think of my brother and our "good nights". How he wants me to lie next to him in the dark so he can tell me all his secrets. No hesitation. And that whatever argue we had earlier that day it doesn't matter because he knows that he can count on me. And that I know that is the best feeling.
Obviously, as a family there are a lot of arguments - but all I can see when thinking about us is long walks on the moor... Dad providing me with a long stick at the age of ten, telling me to hold it up high so that the seagulls won't get to me. Wrestling in the sofa with my brother until dad comes, telling us to keep quite because it's nine o'clock and the news are on. Buying my first pack of thin, coloured pens for school with mum. And her telling me to carefully choose the best colours so that I won't change my mind later on. Or when my and my sister together snuck out through her window in the middle of the night that summer, saying good bye and then going to our seperate parties.
(Sorry, dad. Not a good idea giving your teenage daughters rooms at the ground floor.)
And when I started the same "big school" as my sister in seventh grade. I remember the pride I felt having her as my sister, when she and all of her cool friends would say hi to me. Or when dad looked at me, took a breath and said "just because you've been burned once doesn't mean you should stop playing the game". And when I walked out of my room and saw mum and dad kissing in the corner of the hallway. Acting like two teenagers who haven't seen each other for weeks! And how me and my brother later made fun of it. Or taking my brother out of the country, to Denmark for the day with a few guy friends to discover different pubs. I could see how happy he was for taking him with me. Going on a great adventure. And taking the ferry back, standing at the rooftop looking out over Sweden and Denmark. And my favourite tradition: sitting by the dinner table and how it always ended up with one of us bringing out the encyklopedia to end a discussion.
There is a lot to say about ones family. There is a lot to love.
3 kommentarer
Who is KONY?
And, in usual order, when something like this is being noticed by the public eye - people start to talk about it. Post it. Tweet it. You name it.
And people start questioning it.
It's good to critically examine what has been said. You want to have your research on the matter, you want to know what it is about to have a say in it. But this is where I think people get distracted. They use Google to find information about it and start to narrow their opinions down by reading into details. Learning how only a "low amount percentage" of the organizations spent money actually went to the helping cause. How they could "give so much more".
This is where, I believe, the message is being lost by the individuals. It is good that the campaign created debates, intriguing more people but it's no longer have an opinion about the problem. It's about having an opinion about the campaign. There is a lot that can be said about these types of things but that shouldn't be the point.
This is not me backing out of the discussion, this is me highlighting the importance of it. That people are talking.
0 kommentarer
Saker att tänka på när man har tråkigt
NU NÄR JAG har så mycket tid att spendera
(Men bara en timme kvar till det att jag ska gå!)
sitter jag bara och tänker. Försöker komma på något vettigt men kommer bara att tänka på hur det kommer sig att man kan komma ihåg hela texter till hundratals sånger men ändå har det så svårt att komma ihåg vad man läste till ett test dagen innan. Hur när ens förälder fick för sig att vara i ditt rum när du sitter vid datorn, och du byter till Google och bara stirrar på sidan. Hur irriterande det är när choklad smälter i din hand på en sekund.
Eller hur obekvämt det är när du går med en vän på stan och stöter på en vän till din vän - och du bara står och väntar/stirrar när de pratar. Eller hur det alltid finns en låt i din iPod som alltid spelas mycket högre än resterande och skrämmer skiten ur dig varje gång. Och hur underbart det är när du är i en konversation med en person där du inte behöver tänka, orden bara kommer med automatik.
Och sen hur jag alltid har velat säga "my name is... and you're watching Disney Channel" samtidigt som jag målar upp Musse Piggs huvud med en trollstav. Eller de där obekväma sekunderna när du inte vet om en bil kommer låta dig passera gatan eller ej. Och hur bra det är, att när du inte kommer på namnet på en sång kan du bara googla på de textbitarna du kan.
Eller hur man alltid började packa ihop sina saker väldigt långsamt fem minuter innan lektionen faktiskt var slut. Och det där lilla bebisdinosaurie-ljudet du gör när du sträcker på dig. Sen är det ju så att när du ser en månadskalender med bilder går du direkt till den månad din födelsedag äger rum för att se vilken bild du har. Eller hur man låtsas vara jätteupptagen med anteckningar när läraren börjar ropa upp olika namn att svara på frågor.
1 kommentarer
Ett par saker
DET FINNS MYCKET som kan få en att känna sig lite dum eller rent ut sagt irriterad. Sådana saker som alla råkar ut för men ingen någonsin nämner. Så det gör jag nu. För det är ju det som är så kul! Att alla hamnar i de här situationerna:
- Det tragiska ögonblicket när du kollar på prislappen, sänker huvudet och går långsamt därifrån.
(Hände mig ungefär sju gånger idag.)
- När någon säger "kan jag få prata med dig" och du går igenom allt dum du kan ha gjort på senaste!
- Det pinsamma ögonblicket när du försöker att inte kolla när någon stirrar på dig.
- Det irriterande ögonblicket när en hörlur slutar fungera. Händer oftast när du är på stan.
- När du går på stan och hamnar bakom en person som går alldeles för långsamt.
- Det pinsamma ögonblicket när människor sjunger "jag mår du leva" och du vet inte var du ska kolla!
1 kommentarer
Människor som inte hälsar på sina Facebook-kompisar...
Facebook-vänner
(som skriver opersonliga "grattis" på min födelsedag!)
som inte hälsar IRL!
Vad är grejen med det? Jag har varit med om det så ofantligt många gånger och det gör mig lika häpen/slash/irriterad varje gång. En person går på gatan. Man är påväg att mötas. Man uppmärksammar den här personen och vem det är samtidigt som man tänker "Aha, honom har jag ju på Facebook! Hälsa!".
(Och man vet att den andra personen har uppmärksammat dig, i och med att ni två är de enda människorna på en 100 meters radie.)
Man närmar sig, förbereder sig för en artig nickning OCH SÅ BLIR MAN NOBBAD! Ignorerad. Personen bara går förbi. Antingen kör den en skön "oj-telefonen-ringer"-tricket
(Vi tar upp det senare...)
eller så vägrar de bara möta din blick.
Vad är det här? Man vet, 100 procentigt, med sig att denna otrevliga människa banne mig skrev "grattis" för bara ett par månader sedan. Det värsta är att de gånger jag har råkat ut för detta är det människor som har lagt till mig och inte jag dem. Var finns logiken i det? Varför lägger man till en person (gemensamma vänner, men inte tillhörande) för att sedan ignorera den när man faktiskt ser dem någon annanstans än på datorskärmen? Det är samma larviga kategori med människor som är så grymt sociala på chatten med smileysar och allt vad det heter men som sedan tappar all sin sociala kompetens utanför sitt säkra rum.
Herre Gud, börja hälsa på människor! Jag hälsar på folk jag inte känner. Går jag ensam på en trottoar och möter en person hälsar jag - oavsett vem personen är. Det är så man gör. SPECIELLT om man är Facebook buddies.
3 kommentarer
När jag tar bort vänner från Facebook
Jag har en dålig vana att "unfrienda" människor jag känner at jag inte är tillräckligt nära på Facebook på personen i frågas födelsedag. Jag gör det i princip varje dag. För, let's face it, det är ju då jag kommer på att jag inte bryr mig om ifall den här personen fyller år idag. Kanske inte det skönaste att säga men det har blivit en grej.
Medan andra skriver opersonliga grattis
(Allvarligt talat. "Grattis!"? Kom igen.)
(Jag skickar ofta ett SMS, ringer eller skriver ett Facebook-meddelande med rubriken "jag tänker inte vara en i mängden!")
(Eller så lägger jag till ett extra utropstecken på väggen.)
tar jag bort dem. POOF. Väck. Existerar inte för mig längre. För de är inte mina riktiga vänner. De är oftast människor som har varit nyfikna på vem jag är efter att de träffade mig på den där festen - så jag låter dem kolla in min profil ett tag. Sen säger jag stopp. Och då flyger de ut genom fönstret.
Grattis på födelsedagen, liksom.
1 kommentarer
Hemkommen och brer smörgåsar för andra
Klockan är 01.35 och jag har precis dunsat ner
(Upp?)
(Loft.)
i sängen. Har varit hemma hos Anton i kväll och druckit vin.
På vägen hem såg jag att Mikael satt vid den gamla bensinstationen-- han är en uteliggare som mamma ibland ger mat och kläder-- och jag var inte särskilt trött så jag gick hem, gjorde i ordning några smörgåsar och gick tillbaka. Så nu har han frukost till i morgon.
På vägen hem såg jag att Mikael satt vid den gamla bensinstationen-- han är en uteliggare som mamma ibland ger mat och kläder-- och jag var inte särskilt trött så jag gick hem, gjorde i ordning några smörgåsar och gick tillbaka. Så nu har han frukost till i morgon.
("OH, så du är Annikas dotter. Som har Doglas! Fin hund!)
Det är vad jag gillar mest med min mamma. Hon ger utan att tveka och bryr sig inte alls om att andra har något att säga om det.
(Nu, till exempel, när jag satt och pratade med Mikael ett tag gick det förbi två män som tittade på mig som att jag precis gjort något jättedumt. Jättedumt.)
Och vad jag gillar ännu mer är att det har gjort mig till en likadan person. Mikael är ju trevlig och om man kan ge honom något gott att äta borde man inte tveka. Spelar ingen roll om han sitter och dricker ren vodka om kvällarna-- som i kväll-- för han är fortfarande en person.
När jag ser behövande musikanter eller uteliggare på stan försöker jag ge dem pengar om jag kan.
"Men de köper bara sprit och droger för pengarna!"
Jo, visst. Det kanske de flesta gör - men tänk om det är person som bara är riktigt sugen på en cheeseburgare?!
2 kommentarer
Om man skulle ta och resa bort ett tag
Veta att man kommer resa bort ett tag och kan lägga allt på hyllan, att man inom de närmsta dagarna inte behöver bry sig ett skvatt om de problemen man hade för några timmar sedan - för de stannar i Sverige.
Det vill jag vara med om just nu.
0 kommentarer
Bara så du vet...
Ingen tänker på dig lika mycket som du gör.
På riktigt. Tyvärr. Dem gör inte det. Till exempel... jag tänker inte på dig just nu. Men jag är säker på att du gör.
0 kommentarer
Några sanningar...
1. Jag tror att en bästa väns jobb delvis ska vara att rensa ens dator-historik om man dör.
2. Det finns inget som suger mer än just den stunden under en diskussion när du inser att du har fel.
3. Det finns tjock, kursiv och understruken - men vad som verkligen behövs är en ironi-font.
4. På tal om kursiv... var det verkligen nödvändigt att lära sig det?
5. Dåliga beslut ger bra historier.
6. Jag blir alltid så vansinnigt rädd när jag stänger ner Word och det frågar om jag vill "spara några ändringar" som gjorts i mitt tio-sidiga dokument - när jag är helt säker på att jag inte gjort några ändringar.
7. Jag hatar när man missar ett samtal vid sista signalen (när man hör ett "Hallå? Hallå? Men *** också!), ringer upp direkt igen och får vänta nio signaler för att sedan skickas till röstbrevlådan. Jag menar... vad gjorde du efter att du lade på? Slängde telefonen och sprang?
8. Något som kan irritera mig är när jag lämnar hemmet, känner mig riktigt, jäkla råsnygg och inte träffar något särskild under hela dagen. Vilket slöseri.
9. Ibland ser jag en film jag sett en gång innan och inser att jag inte hade någon aning om vad som egentligen hände första gången.
10. Jag har väldigt svårt att skilja på den fina linjen mellan att ha tråkigt eller vara hungrig.
11. Det finns ingen värre känsla än den millisekunden du är säker på att du kommer dö när du lutar dig lite för långt bak med stolen.
12. Ibland kan jag kolla på mobilen efter vad klockan är tre gånger och fortfarande inte veta hur mycket.
13. Under vanliga omständigheter har människor svårt att lokalisera sina nycklar som ligger i fickan, hitta deras mobiltelefon eller sätta knorren rätt på grisen - men tro fan att de hittar SNOOZE-knappen på väckarklockan som står en meter bort, på ungefär 1.7 sekunder, med stängda ögon, första försöker, varje gång!
0 kommentarer
Helvetes-lurar
Hur kommer det sig att när man får upp knutarna från sina hörlurar och till sist håller en lur i varje öra... att man ALLTID har vänster lur i höger hand och höger i vänster?!
0 kommentarer
Tagen av tullen
När jag åkte hem från Kastrup i fredags var det ganska mycket folk på tåget. Jag satte mig inne i en fyrsits, i ett hörn där jag kunde ställa ner min stora väska på golvet. Perfekt. Den enda som låg där var två gamla plastpåsar.
När jag satt där och läste min bok märkte jag att det förbi en väldans massa tull-män.
(Tullmän. Kul ord.)
Dessa tull-män
(Ha ha!)
gick fram och tillbaka och kollade in vid allas säten. Jag förstod att det var en säkerhetsåtgärd efter flygplatsen. Tänkte att "stackars dem som åker fast för något, vad pinsamt. Det är knäpptyst i tåget och alla märker vad som händer". Sen tänkte jag på vad som stod i min bok.
Tills det kom en hund.
En fin Golden Retriever kommer gåendes med sin tull-man
(Måste gå och lägga mig. Min humor är inte på topp nu.)
bakom sig. Hunden går och luktar lite nonchalant hos alla människor för att sedan fortsätta längs tåget.
Tills den söta vovven kom till mig.
Där stannade han och började lukta febrilt runt min stora resväska.
"Är sakerna dina?", frågade den stora tull-mannen.
"Ja, väskan är. Påsarna är inte mina", sa jag och kände min plötsligt påhoppad. Inte bara av tull-mannen utan av varenda passageres uppmärksamhet. Det var, som sagt, knäpptyst i vagnen och alla märkte vad som hände.
Jag fick flytta ut min stora väska, tull-mannen tog på sig ett par blåa handskar och plockade försiktigt upp påsarna som låg under min väska. Han gick sedan därifrån och jag fick aldrig veta vad som hände med påsarna
(Antagligen hamnade de i fängelse.)
utan fick sitta kvar med hjärtat i halsen.
Och en massa åskådare på mina nervösa händer.
Är det inte spännande hur man kan bli så nervös av en söt golden och hans tull-man? Jag hade inget olagligt i min väska-- och det var jag medveten om-- men ändå började jag bete mig som en kriminell narkoman. Jag satt och fibblade med mina händer och tittade skamset ner i marken. När de gått därifrån tog jag upp min bok och låtsades läsa som om ingenting hade hänt.
Men jag svettades.
(När tull-mannen frågade om jag ägde saker och jag svarade att påsarna inte var mina ville jag falla ner på knä, ta tag i hans händer och utropa "JAG SVÄR, DE ÄR INTE MINA. DU MÅSTE TRO MIG!", gråtandes.)
(Men det gjorde jag inte.)
Som oskyldig.
1 kommentarer
Att tänka på
Fråga: Hur många bubblor finns det, generellt, i en flaska champagne?
Svar: 58 miljoner.
0 kommentarer
