Nu är det dags för mig att sticka hem för dagen. Det första jag ska göra är att sätta mig i soff-- correction: lägga mig i soffan och kolla på vänner! Det är väl enda kravet jag har för i kväll, egentligen.

Idag är det Dress Up Friday. Det innebär att vi går emot normen och klär upp oss varje fredag i stället för tvärtom som man ska göra. Det är kul! Men det är krävande.

(Och lite jobbigt.)

Killarna kan köra samm kostym varje fredag genom att byta ut sina flugor och slipsar. POFF, så har de en ny utstyrsel. Jag däremot... som enda tjej i butiken måste jag byta klänning, byxor, skjorta, linne, kavaj varje. Jäkla. Fredag. Det är krävande. Jag måste även ha på mig högklackade skor enligt mina kollegor.

Idag strejkar jag. Skorna finns i lokalen men inte på mina fötter. De ligger i en påse, gömda tills den stund då någon kommer på att jag går runt i sneakers och tvingar mig i dem. Tills dess kommer de ligga i den där påsen. Förhoppningsvis hela dagen.

Min "date med Fredrik" började väldigt fint. Jag fick inte veta vad planen var men vi hamnade på Barfota där han hade bokat bord. Satt i solen, åt god mat och drack vin. Alldeles utmärkt.

Efter maten

(Och ett "nej, vi hinner inte dessert".)

hoppade vi in i bilen igen. Körde iväg och parkerade bilen vid Knutpunkten och började vandra tillbaka in mot stan. Jag visste fortfarande inte var vi var påväg.

(Och TRO MIG, jag var på Fredrik som en svartsjuk, undrande-över-var-han-var-igår flickvän, efter svar.)

Vi gick mot Mogwai och jag tänkte "Hej, öl. Alltid bra!". När vi kom in på Mogwai gick Fredrik en bit framför mig och gick raskt in bakom skynket som hängts upp mot bakre delen av lokalen. Jag gick in...

... och började böla.

(Alltså, lite pinsamt hej-kom-och-hjälp-mig-gråta.)

(Trodde ändå jag skulle klara mig från sådant. Jag är ju en ganska cool tjej.)

(Äh, vem försöker jag lura. Jag gråter till allt.)

Där stod ett gäng av mina vänner samt min familj och hurrade för mitt nya jobb och min avresa. Pappa var snabbt framme och placerade en öl i handen på mig medan jag stod som paralyserad. Torkade tårarna samtidigt som jag slängde ur mig ett par "ni är så gulliga" och några "fan, vad sjukt". Höll mig där bland mina vänner på Mogwai och drack lite öl fram till nu.

Jag blev totalt grundlurad och älskar det.

(Har sett sådana här scenarier på filmer och hoppats på att det en dag skulle hända mig. OCH SÅ TITTA!)

Nä. Det här var en jäkligt fin kväll. Ska ta vara på mina vänner nu innan jag sticker!

Fina vänner. Fin familj.

Jag ska träffa Fredrik i kväll men det enda jag fått reda på är att:

- Jag ska klä mig lite extra fint

- Jag ska vara klar exakt klockan sex

- Vi kommer ha bråttom

Som sagt. Spännande.

Har varit vaken sedan klockan åtta. Hunnit med tråkiga vardagssysslor som att tvätta och äta frukost. Gjorde det snabbt så jag hinner ser på Swtiched at Birth nu. Skulle bara se ett avsnitt men så slutade det ju så spännande så "Oh, bara ett till!"... men egentligen, vem behöver verkligen duscha?

Prioritering.

(Men det försvinner snabbt när jag tänker på pizzan jag åt tidigare idag.)

Nu ska jag bara vänta på att Alice kommer hit och sen ska vi iväg och träffa Ricke och Anton.

(Just kidding. Badade.)

med Emelie och och Fredrik. Även Adam en stund. Och då åt vi pizza. Kan inte förklara hur härligt det kändes. Vi var på en plats där alla antingen går och håller in sin mage eller spänner den. Och där satt vi och käkade pizza.

Var bara tvungen att säga det innan jag går och lägger mig.

Vad är grejen med det? Jag har varit med om det så ofantligt många gånger och det gör mig lika häpen/slash/irriterad varje gång. En person går på gatan. Man är påväg att mötas. Man uppmärksammar den här personen och vem det är samtidigt som man tänker "Aha, honom har jag ju på Facebook! Hälsa!".

(Och man vet att den andra personen har uppmärksammat dig, i och med att ni två är de enda människorna på en 100 meters radie.)

Man närmar sig, förbereder sig för en artig nickning OCH SÅ BLIR MAN NOBBAD! Ignorerad. Personen bara går förbi. Antingen kör den en skön "oj-telefonen-ringer"-tricket

(Vi tar upp det senare...)

eller så vägrar de bara möta din blick.

Vad är det här? Man vet, 100 procentigt, med sig att denna otrevliga människa banne mig skrev "grattis" för bara ett par månader sedan. Det värsta är att de gånger jag har råkat ut för detta är det människor som har lagt till mig och inte jag dem. Var finns logiken i det? Varför lägger man till en person (gemensamma vänner, men inte tillhörande) för att sedan ignorera den när man faktiskt ser dem någon annanstans än på datorskärmen? Det är samma larviga kategori med människor som är så grymt sociala på chatten med smileysar och allt vad det heter men som sedan tappar all sin sociala kompetens utanför sitt säkra rum.

Herre Gud, börja hälsa på människor! Jag hälsar på folk jag inte känner. Går jag ensam på en trottoar och möter en person hälsar jag - oavsett vem personen är. Det är så man gör. SPECIELLT om man är Facebook buddies.

Jag har huset för mig själv i natt.

Anledning? Resterande familjemedlemmar på plats har bestämt sig för att sova ute i trädgården.

Under en av mina simturer ute på ön idag lyckades jag simma in i en brännmanet. Så nu har jag ingen känsel i min arm. Inte på grund av att det var en sådan öerhörd smärta och armen bara tuppade av

(Det var ju en svensk manet, tror inte de har det i sig att vara så djävliga.)

(En dansk hade nog kunnat.)

utan på grund av att mamma har smörjt in mig i någon kräm och proppat i mig två tabletter. Jag är glad ändå. Så länge jag inte får brännmaneten över ansiktet-- som sist-- är jag fortfarande på topphumör!

De som ser den länken ser även att jag heter Louise Lundberg och kan ju i stället använda sökfunktionen. Så nu är det YouTube-namn i stället. Puh. Tack!

Doglas har en kompis här som han ofta leker med. De brottas och bits. Doglas är på hugget

(Get it?)

och springer efter vovven som en galning. Han visar att han aldrig kommer besegras och att han banne mig kan hålla på med det här hur länge som helst. Han är kaxig som tusan och hugger efter benen på sin motståndare. Smart hund. Eliminerar benen för att fälla fienden.

Men sen kommer medvetandet av hans tjocka päls ikapp honom och han förvändlas plötsligt till en stor, inkompetent klump som försöker hänga med i leken.

Jag har en dålig vana att "unfrienda" människor jag känner at jag inte är tillräckligt nära på Facebook på personen i frågas födelsedag. Jag gör det i princip varje dag. För, let's face it, det är ju då jag kommer på att jag inte bryr mig om ifall den här personen fyller år idag. Kanske inte det skönaste att säga men det har blivit en grej.

Medan andra skriver opersonliga grattis

(Allvarligt talat. "Grattis!"? Kom igen.)

(Jag skickar ofta ett SMS, ringer eller skriver ett Facebook-meddelande med rubriken "jag tänker inte vara en i mängden!")

(Eller så lägger jag till ett extra utropstecken på väggen.)

tar jag bort dem. POOF. Väck. Existerar inte för mig längre. För de är inte mina riktiga vänner. De är oftast människor som har varit nyfikna på vem jag är efter att de träffade mig på den där festen - så jag låter dem kolla in min profil ett tag. Sen säger jag stopp. Och då flyger de ut genom fönstret.

Grattis på födelsedagen, liksom.

(Man kallar Torekov för Torke om man har bott här tillräckligt mycket.)

och drack öl. Kvällen började på Lisas balkong där även min mamma och lillebror tittade förbi för att dricka lite vin. Min mamma drack vin, alltså.

(Josef drack den öl jag gav honom.)

I morgon ska vi ut ett gäng på Hallands Väderö för att bada och äta middag! Det är sådant som gör att jag aldrig vill hem! Visst, Helsingborg har Gröningen och annat trevligt - men det har fanimej inte en ö! Ven räknas inte. Den tillhör Landskrona.

(Inte för att det är så tjejigt.)

(Eller jo, nu är det. Sofie har släpat in alla sina rosa grejer...)

Det är något speciellt med det rummet man vuxit upp i. Så jäkla många minnen. Så många olika möbleringar. Så många gamla papperlappar som ligger gömda eller bortglömda i bokhyllan. Så många Kalle Anka & Co-tidningar.

Sen har det här rummet det allra finaste... min röda vägg. Den har jag målat själv. Tejpen sitter fortfarande kvar uppe vid taket.

(Tre!)

(Dyrt som fan.)

(Så värt det.)

och har blivit lite av min kontaktperson. Det är skönt att ha någon att prata med och ställa frågor till. Han är personen där borta som har koll på läget - för jag har ju inte särskilt mycket av det... Fick i alla fall ett mejl där jag skulle skriva under-- elektronsikt, så hype-- bakgrundinformation om mig. Vem jag är och var jag är född etc. mm. osv.

Så nu har jag skrivit under vem jag är. Verkar ju vettigt. Nu väntar jag bara på att kontraktet ska dimpa ner i brevinkastet här hemma. Sen ska det bokas flygbilljett.

One way.

Vad mer... Jo!

JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD!!

Har klippt ihop lite från min kameras sommarståhej! Kvalitén försvann tyvärr någonstans på vägen från iMovie till YouTube.