Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Men jag måste skriva NÅGOT! Sånt här ska skrikas ut över hustaken så precis alla vet om. Alla börjar snacka om det. Alla ska börja viska. Och till slut känner någon som känner någon som kan veta vilka skitungarna är.

Om ni inte har läst om händelsen: ett gäng killar i Helsinborg stod och sparkade på en liten hund som stod fastbunden vid en stolpe. En 87-årig dam ser händelsen och går för att stoppa ungdomarna.

Hon får ett slag i huvudet. Faller till marken. Ungdomarna börjar sparka.

Jag skäms så mycket. Om "blodet kokar"-talesättet ska läggas in någonstans är det här. För jag är så förbannad. Det är en hund! Och hon är 87 år gammal. OCH NI SPARKAR?!

Jag kan inte låta bli att undra vad det här gänget tänker nu. Varje person. Känner de någon skuld? Skäms de lika mycket som resten av oss idag? Svettas de? Sitter de på nätet och kollar så att en gammal tant som blev nersparkad av ett gäng oidentifierade ynglar är okej? Inser de att de har sjunkit till lägsta möjliga och måste ändra sitt liv?

Eller skryter de om hur de nu är jagade av polisen?

Har precis sjunkit ner i en stor fåtölj någonstans i Brick Lane. Det är söndag och marknad här. Fullproppat med coola människor i vintage-kläder och prestige. Alla går åt olika håll. Krockar in i varandra. Ger ett snabbt leende som ursäkt och fortsätter gå. Matos överallt. Ligger som en dimma ovanför folkmassan. Man provsmakar, diskuterar vad det är för kryddor och går vidare till nästa.

Vi har gömt oss inne på ett kafé. Sitter i hörnet. Undviker ögonkontakt med de som jobbar så vi slipper köpa något.

Idag har jag FaceTimat en massa med mina kollegor i London. Först killarna som var på jobbet sen Lottie som satt hemma och pluggade.

Det är så fint med FaceTime. Man kan ju justera vinklarna precis som man vill.

Hjälpte pappa att hämta upp grejer från källaren. På vägen till vårt förvaringsutrymme går man förbi grovsoporna. Ni vet, det stället där folk dumpar allt de inte vet hur de ska sortera.

Jag skymtade något bakom en gammal Atlas.

Min Häst.

En tidning som jag prenumererade på i år! Det är en serietidning med en massa historier om olika stallkompisar och deras hästar. Jag brukade läsa den när Apple Bee

(Sköthäst.)

betade i hagen. Oh, vad jag kände mig häftig! Och jag älskar fortfarande att läsa den här tidningen. Hästarna är så grymt ritade!

När jag plockade upp det här numret kände jag igen det direkt. Det här omslaget. Jag har läst den här förut. Jag bläddrade igenom och inser att det är numret var en av mina favorittecknare är med!

Helvete, vad jag ska läsa nu!

Igår lyckades jag övertala pappa att låta mig de på Twilight. "Så behöver jag inte se tvåan imorgon", sade jag. Han gick med på det.

Så när jag precis frågade om jag fick använda TVn klockan nio ikväll tittade han på mig med kisande ögon. "Du sade att du inte skulle se tvåan! Det lovade du mig igår", utbrast han.

Jag log bara bakom mina händer. Han sade att han skulle tänka på det. Men innan filmen börjar ska jag hjälpa honom lyfta upp bildäcken från källaren.

Finns ingen chans i världen att han säger nej efter det.

Jag måste börja måla mer! Har gjort en tavla. Jag vet inte om det är för att mina föräldrar faktiskt gillar den eller det biologiska bandet inte ger dem något annat val... men den är uppe på väggen!

När jag får tillfälle ska jag köpa stora, vita canvas-tavlor och bara måla, måla, måla!

Det är reklampaus. Pappa kommer in i vardagsrummet och ser mig med en bok i handen.

"Sitter du och läser boken medan du ser på filmen medan du smsar om den? Du är ju dum i huvudet", säger han. Jag fnissar och gömmer mig bakom boken.

"Jag ska titta på den med dig i en kvart. En kvart! Sen ger jag mitt omdöme", fortsätter han. Jag lyssnar lite halvt. Nickar och fortsätter läsa min bok.

Tre kommande dagar på Kanal 5 är det Twilight-vecka! Herre min gud vad fint det är! Ikväll visas första filmen. Jag var noga med att låta hela familjen veta att klockan nio är TVn min.

(AKA, bad på mina bara knän.)

Sitter och smsar med Madde samtidigt. Vi är båda pirriga i magen och tänker tillbaka på alla fina stunder vi haft med dessa historier!
Ni förstår, vi såg första filmen och så var vi fast precis som alla andra kärlekskranka tjejer. Vi började läsa böckerna i en sluten bokklubb med bara oss två som medlemmar. Såg till att vi var på samma nivå. Diskuterade kapitel och väntade ivrigt på nästa film.

(Under tiden såg vi första filmen tre gånger på bio och ofantligt många gånger på DVD.)

Så nu sitter jag här. Kärlekskrank igen. 

Skriver mejl och annat vettigt. Det är stora förändringar som kan hända och mitt huvud går på helvarv. Som när jag försöker komma på om jag gillar en kille eller inte.

Ena sekunden fantiserar jag om vårt bröllop och andra får jag panikattacker, hjärtklappning och försöker planera hur jag kan göra slut på vad som händer på lättaste sätt.

Finns inget lätt sätt i det här läget. Jag tar tjuren vid hornen. Så får vi se vilket håll tjuren springer.

Verkar inte få fram något vettigt blogginlägg. Vill ju att texten ska flyta på... Och det enda som verkar fungera är om jag skriver att jag inte har något vettigt att skriva.

Man har väl sådana dagar. Likgiltiga dagar. De är bara där. Fyller ut vad som händer runt omkring. Men det gör inget. Jag är okej med att inte göra något vettigt idag.

Foppatofflorna, mjukisbyxorna och 49-kronorslinnet från H&M är på. På axeln hänger en stor IKEA-kassa fylld med kläder uppdelade enligt färg.

Nu är jag svensk ute på tvättuppdrag.

Vi... ja, jag vet inte riktigt var vi är. Mamma skulle köra västerut men vi hamnade i motsatt riktning. Nu är vi någonstans mellan Höör och Eslöv. Försöker navigera oss tillbaka till väg 17 med hjälp av min Maps app.

Det är bäcksvart här ute. Inga lampor någonstans. Bara åkrar. Påminner mig om när vi körde hem från Österrike. Jag var fyra år. Kometen Halley's tog sin runda förbi jorden, som den alltid gör var 75:e år.

Jag satt i baksätet och de flesta i bilen sov. Då var det också bäcksvart. Förutom den där kometen. Enligt minne var den gigantisk, den lysande bollen. Och jag var som förtrollad. Satt och tittade på den tills jag somnade, huvudet vilandes på armen.

Det var en fin kväll. Det var den kvällen jag blev säker på att det finns fantastiska, magiska världar som delar vårt universum

Att jag har införskaffat mig mössa, vantar och halsduk i samma färg samt material är fanimej guld!

Känner mig så jäkla organiserad. Som att jag har hela världens hästar i stallet!

Det är väldigt idylliskt här ute. Vi var på långpromenad, hela högen. Jag höll mig trettio meter bakom. Gick för mig själv. Nynnade på någon Disney-låt. Vek av och gick in i Ronja-skogen. Tog in de ljud som inte hördes. Och så nynnade jag vidare.

Har ätit Halloween-lunch med ett par farbröder, farmor och ingift släkt. På bordet låg det orangea löv och röda äpplen som dekoration. Farmor lyfte upp ett löv som var mörkt och torkat. Frågade om det var plockat i morse eller veckor sedan. Lade sedan till att hon "ser att det var fint en gång i tiden".

En av farbröderna tar sin mors hand och ser henne i ögonen. "Jag ser att du var vacker", sade han. Och så skrattade vi allihopa. Även Farmor bakom sina täckande händer.

Josef har mammas telefon för att spela spel. Plötsligt får hon ett meddelande från Facebook. "Mamma, vad betyder Pok?", frågade han. Mamma förklarade att det står för Puss Och Kram. Josef accepterade förklaring när mamma slänger ur sig "Du trodde det betyder Pök, eller?" och han svarar med ännu en vad-betyder-det-fråga.

Vi börjar skratta, jag och mamma. Vi vill ju inte förklara vad "pöka" betyder. Josef är fortfarande oskyldig.

"Det betyder samma sak som att 'gänga'", svarade mamma. Vi skrattade igen och svarade aldrig på Josefs följdfråga.

Under hela min vistelse på Hilton Hotell har jag hållet mig borta från minibaren. Tittat upp i taket så fort godsakerna hamnar i mitt synfält. "Nej, Louise. Du är starkare än Twix-kakans kall", har jag sagt.

De hade ställt två Loka-flaskor på hyllan. Omringad av speglar. Gick inte att undvika de läskande dryckerna. Men åter igen sade jag nej. Två veckor. Ingen Loka.

När jag lämnade rummet för att checka ut i morse passade jag på att läsa lappen som fanns vid flaskorna.

Gratis. Djävla. Dricka.

Visste inte var jag skulle göra av pizzakartongerna.

Har sett att de gör såhär filmer.

Efter våra separata middagar möttes vi upp i hotellbaren. Skulle inte sitta där länge. "Senast halv tio", sade jag. Sen blev klockan tjugo i elva.

Men det blir ju lätt så när man skrattar så mycket.

Det är vår sista kväll tillsammans vi som jobbar. Vi planerade en fin, stor middag allihopa.

Blev två grupper som åt på olika ställen. Vi hamnade på mitt hotellrumsgolv.

Så jag började använda läppstift för några veckor sedan. Ville prova något nytt. Succé. Det gillade jag.

Idag provar jag turtle neck! Har letat efter en som passar kriterierna väldigt länge. I hela London. Ingenting. Men så gick jag in på Monki häromdagen och hittade den här!

Den är jättetunn och fin. Har redan fått sy igen två hål som öppnat upp mitt på tröjan.