Josef, pappa och Doglas är hemma! Mamma med men hon är på jobb.

Jag är på gott humör nu. Det har jag varit de senaste dagarna.

Blev en fika med Jennifer idag nere på "Waynes/Nya Waynes/Grand/Nya Waynes med majs?!". Där satt vi och diskuterade om alla de där sakerna som världen antagligen hade klarat sig utan och inte bryr sig om men för oss är dagens stora nyheter. Skrattade åt främling som kramades och hur jag var helt ute och cyklade när jag uttalade Biskvi.
(Mest åt att främlingen inte trodde han var en främling.)


(Eller så kanske jag bara har ett extremt brett och runt huvud.)

Goder morgon!

De senaste dagarna har jag kommit på så många vettiga saker under bussresor, gångavstånd och strandslappning och varje gång har jag tänkt att det skulle vara perfekt att skriva om. Det skulle ge läsarna något att skratta åt samtidigt som de lär sig någonting.

Idag fick jag för mig att göra något av mitt slitna hår och det blev till slut inget annat val än att kapa 1 DM. När jag ändå var igång bestämde jag mig för att tona mitt huvudtäcke till en starkare brun. Mörkare, om man så vill.

Just nu är jag någorlunda frustrerad över att jag inte har tillgång till min egen dator och kan fixa färdigt min design. Nu vill jag skriva lite men känner att det inte kommer komma ut något vettigt.

Kom precis på en kanonidé för vad jag ska göra med min blogg.

Jag har kunder, telefonen ringer och jag ser att det är chefen.
Trycker--


(Fast varje iPhone:are vet att man drar och inte trycker.)

-- på "svara" någonstans mellan yoghurtglassen och maskinen.
Femton sekunder senare har jag tydligen gått med på att jobba över i två timmar.

Great.

Fan-ta-stic.

Så nu står jag här. Serverar glass. Fortfarande.

... och så var man på jobbet och bloggar igen. Står nere på Gröningen och säljer glass till all-- nä, förlåt. Ingen köper glass idag.

(Kaffe slinker däremot ner väldigt naturligt.)

När jag är här inne ensam-- kunderna kommer aldrig in i kiosken, nämligen en lucka för dem-- gör jag allt jag kan för att hålla mig själv sysselsatt... och jag måste säga att jag alltid lyckas göra så något spännande händer.

Idag lyckades jag nämligen ta sönder glassfrysens lucka. Väldigt spännande - och lärorikt.

(Även om jag i stundens hetta inte lärde mig något mer än ett nytt svärord i mitt vokabulär.)

Jag har sett att det är ganska många som tipsar om Anden som hela tiden vet vilken person man tänker på.

(Värt att nämna: han hade fel två gånger för mig!)

Var inne på Egoinas blogg och såg hur hon tänkt på sig själv och dykt upp. Jag gjorde samma sak.

... och...

... yes, I can.

Tänka sig, jag har suttit vid datorn i en halvtimme och är nu inne på mitt tredje inlägg.

Det visar väl ganska precis hur jag har utvecklats i tonåren. Jag sitter på en bibliotek fyllt med häftiga böcker men just nu vill jag bara sitta och trycka på ett tangentbord.

(Har ingen dator i Torekov. Har väl abstinens.)

Min buss tillbaka till Torekov (från Båstad) går om 30 minuter. Funderar på vad jag ska göra under den tiden, för inte kan jag skriva ett fjärde blogginlägg.

Or can I...?

Tror jag åker tillbaka till Helsingborg ikväll eller imorgon.

("Efter alla dina inlägg om hur underbart Torekov är, hur mycket du saknar det och hur du känner dig hemma här??!", jag kan redan nu höra mammas respons på mitt eventuella beslut.)

Tänkte på en annan sak gällande Torekov VS. Helsingborg.

Morgonrockar.

I Torekov lever jag i min morgonrock/badrock. Den är blå, sliten och med ett stort hål som sträcker sig från armbågen till armhålan men det spelar ingen roll - det är Torekov.

Det spelar inte heller någon roll i Torekov att man går runt i sin morgonrock under dagen ifall det skulle bli så att man planerar en spontan visit i vattnet. Alla gör det nämligen.

(Okej, så alla är som vanligt en överdrift.)

Jag provade att gå i morgonrock i Helsingborg en gång. Jag och några vänner skulle bada, jag skulle möta upp dem nere på Gröningen för att hoppa i. Två saker uppstod som jag blev chockerad-- typ-- över.

- Alla ungdomar (inklusive mina vänner) på Gröningen tittade på mig som om jag dykt upp med ett soppåse på kroppen. "Har du din morgonrock på dig? Är inte det... en hemma-sak".

(Kan säga att jag tackade Zeus över att jag bestämde mig för att lämna träskorna hemma.)

- Mina vänner frågade vart jag tänkt lägga min morgonrock medan vi badade då jag fortfarande hade den på mig när vi gick ut på bryggan. "Vadå, jag ska bara knyta fast den?!", svarade jag på deras blickar. Efter att förklarat att man bara hänger morgonrocken över räcket på bryggan och de kontrat med ett "den kan ju bli stulen" sjönk jag. Då saknade jag Torekov som mest.
Dels för att jag inte ses som mental-åring med kroppångest. Dels för att där får jag hänga morgonrocken bredvid alla andra morgonrockar som hänger på bryggan. Så som det ska vara.

(Och för att träskor är accepterat i Torekov.)

Sitter på Båstads bibliotek just nu. Ser mig om och förundras över alla sommargäster som anlänt.

(Vägrar fortfarande se mig själv som sommargäst även om jag inte bott här-- i Torekov-- permanent på fem år.)

Jag har varit i Torekov i två dagar och det känns så mycket mer om hemma. Förlåt, Helsingborg men du har ingen chans mot Torekovs små kullerstensgator.
Jag har badat. Konstant.

Det är en annan sak som är bättre här - havet.
I Helsingborg kan man inte bada på riktigt då det är hyfsat långgrunt och utan tång. I Torekov simmar jag ut från bryggan ett par meter, så bottnar jag inte mer och när jag dyker fastnar jag i tångarmar. Här kan man helt enkelt "leka val" och göra det någorlunda verklighetstroget.

Okej, så det är ganska lamt här.