Står och väntar på tåget. Det är fortfarande mörkt ute. Inte konstigt. Klockan är inte ens halv sju på morgonen.

Står här och lyssnar på Westlife. Känner mig sentimental. Spelar upp fina minnen som en musikvideo i huvudet. Saknar alla och känner mig lite ensam.

Men så tittar jag upp mot perrongen och inser att jag inte alls är ensam. Gårkvällens festprissar håller mig sällskap.