Vad jag vet om kärlek
"Vad jag har förstått så är nästintill allt skriver om kärlek sant.
Shakespeare sa "Journeys end in lovers meeting". Vilken fantastisk tanke.
Personligen, har jag inte i närheten varit med om något i den stilen men jag är säker på att en person som Shakespeare har. Jag antar att jag tänker på kärlek mer än vad en människa egentligen borde göra. Jag är konstant förbluffad av dess starka dignitet att lägga om och vrida våra liv.
Det var även Shakespeare som sa "Love is blind".
Det, är något jag vet är sant.
För några, helt oförklarligt, tynar kärleken bort; för andra förloras den. Men sen kan självklart kärlek hittas, även om det bara är för en kväll. Och sen. Sen är det en annan typ av kärlek: den värsta typen. Den typen som nästan tar död på sina offer.
Det kallas obesvarad kärlek. Av det, är jag lite av en expert.
De mesta kärlekshistorier handlar om människor som blir kära i varandra. Men vad hände med resten av oss? Vad hände med våra historier, dem av oss som blev kära ensamma? Vi är offren av den ensidiga affären. Vi är de förbannade av de älskade. Vi är de oälskade, de vandrande skadade. De handikappade utan fördelen till kanon-parkeringsplatserna. De som vid synen av den absolut bästa personen i världen känner hjärtat studsa hejdlöst. Halsen blir tjock. Kan absolut inte svälja.
Alla de vanliga symptomen. "
1 kommentarer
Att aldrig tappa känslan
(Förutom när något sorgligt händer.)
(Men det kanske är ganska uppenbart.)
Att kunna se en animerad film med ett budskap är underbart. Att i slutet verkligen känna hur den gav dig någonting. Hur du blir glad för hur allt urartade sig. Hur du stänger av och kan inte vänta tills nästa gång du ska se den. För mig, i alla fall.
(För jag är tydligen 11 år på insidan.)
Det finns många människor som har åsikter om det. Många som tycker att man ska "växa upp". Lägga allt sådant "trams" bakom sig och börja leva det, så kallade, riktiga livet istället. Men jag bryr mig inte om att människor säger till mig att jag behöver "växa upp".
För de har blivit av med någonting som aldrig borde försvinna.
0 kommentarer
Ett perfekt avslut. Eller?!
Jag älskar ordet "eller". Speciellt när man lägger till ett frågetecken tillsammans med ett utropstecken.
"Eller?!"
Att avsluta en diskussion på detta sätt är precis vad som gör att mer idéer läggs fram. Det är det där sista ordet med frågetecknet och utropstecknet som gör att något galet kan hända. Genom att lägga till "eller?!" kan du enkelt plantera ett frö i huvudet på dina vänner.
Låt mig förklara...
... du sitter och pratar med dina vänner. Någon lägger upp idén om att ni borde klä ut er till killar på fredag och dra ner till nattklubben och ragga tjejer. Alla skrattar. Du skrattar. Ni diskuterar om hur det hade kunnat se ut. Vad ni hade kunnat ha på er och hur ni hade betett er. Sen avslutar någon diskussionen med ett "nej, det kan vi inte göra."
Det är där du kommer in.
"Eller?!"
Eller så kanske ni sitter och tittar på Harry Potter och den flammande bägaren och börjar fundera över hur det hade varit att vara en husalf. Om det är något ni vill prova på. Ni börjar prata om hur ni kan hyra ut er själva som husalfer till olika hushåll. Sen förstör någon det och säger "nej, det kan vi inte göra."
Dags för dig att komma in igen, med ett litet leende på läpparna och upptåg i blicken.
"Eller?!"
Någon kanske kommer på idén om att ni borde prova på att blotta er på Stortorget. Och innan det roliga har börjat avslutar någon diskussionen med ett "nej, det kan vi inte göra."
"Eller?!"
1 kommentarer
Perfekt är långt ifrån perfekt
Jag funderade över en sak idag...
... idealet med "den perfekta killen". Och hur man alltid letar efter honom.
(Eller tjejen, du kan ju vara kille. Eller kille, du kan ju vara homosexuell. Eller tjej på tjej.)
(Jag slutar nu.)
Jag kommer dra tankarna från en tjejs perspektiv... för, ja, jag är en tjej.
Anledningen till att jag kom och tänka på hela grejen var för jag satt och tänkte på bröllop och hur man har en sådan press för att göra det perfekt.
(Jag tänker alltid på bröllop under min fritid.)
(Mitt ska vara rosa.)
(Skojade, det ska det inte alls vara.)
Folk kan gå in i väggen för ett bröllop då det måste finnas en perfekt isskulptur på bordet och man måste hitta en klänning som passar alla tre tärnornas kroppsform på samma sätt som ljussättningen och vädret-- oh, vädret-- måste vara perfekt!
(Men helt seriöst... det här med klänningarna. Måste verkligen vara ett jätteproblem så länge man inte har trillingar som tärnor.)
Det jag vill komma fram till är att man lurar sig själv där, gör man inte det?! Sanningen är väl att man kan inte ha ett perfekt bröllop för man har inte den perfekta brudgummen.
Bara lyssna: din man är inte perfekt. Långt ifrån, faktiskt men det är okej. Det är faktiskt BÄTTRE så, för vem vill ha den killen? Inte jag.
Jag skulle aldrig kunna gifta mig med "den perfekta killen" för jag är inte den perfekta tjejen. Det är ingen av oss.
(Förlåt.)
Skulle du faktiskt vilja ha en kille som aldrig gjorde något fel? En som aldrig lämnade sina smutsiga skor i vardagsrummet eller som aldrig rakade sig över handfatet utan att göra rent? En som aldrig lämnade toalettsitsen uppe eller som aldrig klagade om att ta ut soporna?
Självklart vill du inte det, för då har du ingenting att trilla tillbaka på när du glömmer hänga upp din jacka, inte diskar upp kaffet eller glömmer betala din VISA-räkning i tid.
Detta är bara olika exempel men påståendet står kvar - jag skulle aldrig kunna vara med den perfekta killen för den perfekta killen existerar inte.
(Och om han gör det hade jag antagligen tyckt han var tråkig och slagit honom.)
Din "perfekta" kille är någon som är långt ifrån perfekt. Det är en person som gör konstiga saker du inte förstår men ändå dras till. Det är en person som tycker om dig så mycket som det faktiskt går de dagar du själv inte gör det. Det är en person som håller dig på tårna och en sådan du hittar på de mest oväntade platserna.
"Han är perfekt för MIG", säger vissa.
Om han är det hoppas jag att han utmanar dig till att bli bättre, att han gör dig så frustrerad att du måste ändra på det som inte fungerar. Jag hoppas han aldrig låter dig vinna ett argument utan att verkligen utmana din poäng och att han firar dina framgångar lika högt som han gjort med sina egna.
Jag tror, för att hitta den perfekta-men-så-långt-ifrån-perfekta killen måste man sluta leta. Och det är nog det vi tjejer är så dåliga på. Vi lägger oss själva i kategorier och är inte nöjda förrän vi hittar någon i kategorin vi valt.
Efter allt detta rabbel är det jag kan komma fram till att:
Leta inte efter den perfekta killen - jobba istället för den perfekta relationen. Om något är det bara det som kan existera.
(Och jag är nu helt säker på att jag omedvetet har gjort en gigantisk Note to self ovan.)
(Ha... Louise...)
1 kommentarer
CTRL+Z!
Har ni någonsin varit med om att ha agerat riktigt dumt över något ni ångrar?
Det har jag.
För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att möblera om mitt rum, snabbt och lätt skulle det gå också. Jag tänkte att det inte var några problem.
"Bara den dit, och den runt där samtidigt som den går dit. Lätt som en plätt!"
Hmpf.
Efter tjugo minuter av pustande hade jag lyckats dra skrivbordet 90° in mot rummets mitt samtidigt som hyllan stod snett över rummet bort mot fönstret.
(Det såg dumt ut.)
Jag var alldeles för trött för att fortsätta och blev plötsligt arg på mig själv för att jag ens försökt från början.
Vet ni vad jag kommer på mig själv att göra?
Tänka "CTRL+Z" för mig själv.
(Som Dorothy i Oz med "no place like home, no place like home, no place like home!!!".)
Jag stod helt seriöst, i en icke virtuell värld och försökte lösa ett problem genom att hålla ner två knappar på ett tangentbord.
Självklart gick det inte men det fick mig att tänka på två en sak:
- Hur påverkade blir vi egentligen av all vår tid framför en datorskärm?
- Varför existerar inte Uppfinnare Jocke på riktigt? Han hade, på en sekund, kunnat göra ett komplett tangentbord som kunde kontrollera allt. Virtuellt eller ej. Jag hade kunnat göra hur mycket skit som helst för att sedan trycka CTRL+Z och börja om igen. Varför, varför, varför finns du inte, Jocke?!
0 kommentarer
Hälsningsfraser
(Sen drar det tillbaka mig till dagbokstiden. Jag tänker inte riskera att jag blir så förvirrad i huvudet att jag börjar berätta hemligheter för er.)
(No offence.)
Inte heller vill jag börja inlägget med tre stycken punkter, som om man avslutar en mening.
För det gör man ju inte.
Sen kan jag inte heller hoppa direkt in på ämnet eftersom att det helt enkelt blir en konstig början på ett inlägg. Något som jag gjort på sista tiden är att börja med "och".
Inte okej.
1. Det är grammatiskt fel. Ordet "och" får aldrig komma efter en punkt (.) eller ett komma (,).
2. Det påminner mig om en tjock man som precis kommit hem från jobbet, sätter sig i soffan, knäpper upp byxorna ooooch så sätter han ner handen innanför kalsongerna.
(Ärligt talat, killar. Vad är grejen med det?)
Jag tror helt enkelt att jag får försöka börja med någon sorts introduktion till varje inlägg, ett litet ord som sätter er på rätt spår. Rätt håll, liksom.
För, ärligt talat så är jag trött på att varje gång jag startar ett inlägg behöva tänka på hur jag ska börja det. Det borde verkligen vara det minsta problemet.
0 kommentarer
Facebook VS. YouTube
Alla känner till Facebook.
(Själv hade jag, nog, hellre sett 'The Video Website'.)
(För det är samma story fast den innehåller skrattande babys och nysande pandor. Duh.)
Alla känner även till Youtube.
(Alla kan tyckas vara en överdrift men inte i det här sammanhanget.)
Både sidorna har-- i princip-- tagit över världen väldigt snabbt och väldigt enkelt. Anledningen är så enkel som att människor är egoistiska och beroende av att vara uppdaterade i andra människors liv - och att andra människor uppdateras om ens eget liv.
(Kolla bara alla dessa jäkla bloggare.)
Jag har ingen speciell favorit... eller, rättare sagt... båda sidorna är mina favoriter. När jag går in på Internet är detta det första som händer:
- starta Safari
- tryck på Command+3 (Facebook snabblänk)
- tryck på Command+T (ny flik)
- tryck på Command+1 (YouTube snabblänk)
Man har en sida, Facebook, som är för att se hur ens vänners liv rullar på. Vad som händer och vem som gjorde vad igår.
Samtidigt har man en sida, YouTube, som är för att se vad resten av världen gör. Vad som händer och vem som gjorde vad igår.
De kompletterar varandra.
Skillnaden är väl att Facebook är lite mer intressant för vissa, då de säger att "hela livet" finns på en sida. Där finns allt och alla på ett smart och snabbt sätt. Man kan skriva vad man vill och precis hur man vill.
(Så länge man inte bor i Kina. Där är det kört.)
Men på YouTube hittar man allt man inte hittar på Facebook. Som parodier presenterade som Facebook.
Ni kanske vet att det snart släpps en film som heter The Social Network. Det är historien om hur Facebook kom till där borta på Harvard.
(Jag kan tycka att de kunde vänta ett par år innan de hyllar ett fenomen som kan försvinna innan året är slut.)
(Hur roande hade inte det varit, för övrigt?!)
Jag antar att-- med det jag ska visa nu-- ville inte YouTube att Facebook skulle ta det enda de hade kvar - film.
Så de gjorde en parodi.
På YouTube. Om Facebook.
Trailer för 'The Social Network'
<
Trailer för 'The Video Website' (parodi)
(Själv hade jag, nog, hellre sett 'The Video Website'.)
(För det är samma story fast den innehåller skrattande babys och nysande pandor. Duh.)
0 kommentarer
Just nu vill jag ha höst!
Jag är på gott humör nu. Det har jag varit de senaste dagarna.
Anledningen?
Det känns som höst!
Jag är en riktig höstälskare.
(Och inte bara för att jag fyller år och blir ett år visare)
Det är något speciellt med klimatet på hösten, det börjar bli kallt och ruggigt. Man får klä på sig och sitta inne under regn.
(Visserligen får man bära kläder och sitta inne under regnskurar nu med men det är inte samma sak. Ni förstår, säkerligen.)
Så med tanke på vad det har varit för väder de senaste dagarna är mitt humör på topp, verkligen på toppen av berget!
(Eller moset. Vet inte riktigt hur det där fungerar.)
(Ni får ursäkta parenteserna men jag tänker mycket i skrivande stund.)
(Där av inlägg.)
Jag sitter och tittar igenom H&M's höstkollektion och vill köpa varenda kofta och boot. Vill klä på mig en massa varma kläder och springa ut i det gråa vädret som lyser upp tack vare de fina löven som ligger på marken. Jag vill även gå på promenad och pricka in solnedgången en klar eftermiddag. Jag vill att det ska bli mörkare ute!
1 kommentarer
Nöjet i tjurfäktning
Satt och skrev ett inlägg om Drottning Silvia och hennes kung när jag kom över en artikel på Aftonbladet.
En artikel om tjurfäktning.
Jag överdriver inte när jag skriver att så fort jag hör ordet hamnar det en klump i magen på mig. Jävla spanjorer.
Spanien är känner sig trampade på när människor-- bra människor-- vill totalförbjuda deras "nationalsport". De känner att det är något som ska K-MÄRKAS på momangen. Något att hålla kvar vid.
Om de vill kalla tjurfäktning sin "nationalsport" så visst men det är knappast en "sport" de borde känna stolthet vid. Det är ingen "sport" de kan känna att de ger något åt världen. Snarare tvärtom. Att ha kvar tjurfäktning är att gå emot det moderna samhälle vi strävar efter.
Enligt EU:s slakteriförordning ska inget djur orsakas onödigt lidande och inte heller känna smärta när det dör. Men man har gjort ett undantag för "sporten". Hur absurt är inte det? Man gör ett undantag när det gäller "människans nöje".
Jävla spanjorer.
(Och portugiser, fransmän och alla andra som utöver den "traditionella sporten".)
Sen kan jag även tillägga att svenska skattepengar bidrar till sporten. Den summan vi betalar EU går in i det stödet tjuruppfödarna får. De som föder upp fäktningstjurar får samma stöd som de som föder upp tjurarna som vi äter.
Romarna hade Colosseum och sin gladiatorfäktning. De fick lägga av med det.
Nu är det dags för resten att lägga av med tjurfäktning. Det är inget annat än ren djurplågeri.
0 kommentarer
Kissar du i duschen?
Jag förstår inte grejen med det här.
Är det vanligt att kissa i duschen?
Jag har läst på fler och fler ställen att folk "släpper på trycket" under tiden de duschar.
Kissar. I duschen. På sig själva.
Föredrar folk att kissa i duschen? Det kan inte handla om att man "bara måste" för vad jag vet brukar toaletten inte stå mer än tre meter ifrån.
Tänkte på det när jag duschade idag. Att kissa i duschen. Jag kunde inte komma till att göra det.
Kissa inte i duschen. Det är äckligt.
2 kommentarer
Är poka nya grejen?
Man ser en snygg kille/tjej över Facebook och vill skapa kontakt och då en vänskapsförfrågan får en att framstå som en jag-känner-alla-jag-sett-på-stan-person-- ni vet vilka-- låter man bli. Man vill spela svårfångad.
(Vilket i och för sig är ganska så kört när personen inte vet vem du är.)
Så vad gör man?
Jag har sett det på flera ställen, blivit utsatt för det, utsatt någon för det och läst om det.
Poke.
(Den lilla gesten som enligt Facebook säger "Hej, jag finns".)
(För mig står den egentligen bara för en irriterande person med fingret vågrätt mot mig, petar och säger "poke" varje gång.)
Jag blev tillsagd av min vän att trycka på POKE för killen var ju så himla snygg. Jag sa till min kompis att "kom igen, poka honom" för han var ju så himla söt. Jag tänker mig att den okända killen som pokat mig vid två tillfällen gjort detta med tanken "att hon är ju ändå så himla bedårande".
(Han har pokat två gånger. Jag vägrar tro att han gör det för att imitera Homer Simpsons agerande när han ser ett kadaver.)
Att poka [pouka] är det perfekta sättet att på ett diskret sätt-- utan att blanda in kommentarar över BDB-- låta någon veta att denna någon är attraktiv.
Poke.
Så himla enkelt. Börja poka.
(Sen att din poke hamnar på startsidan och hela din umgängeskrets får se din gest hör inte till ämnet.)
0 kommentarer
How the fuck can you be afraid of love?
"Somtimes I wonder what I would answer if my friends asked me if I was in love with him. Now, they would never question because I'm really good at hiding my feelings due to years of practise. But IF.
"I don't know" I might say. "I'll admit that there is a certain tension between him and me that I don't feel I have with anyone else." Then, after a moment of thought, I might continue: "But, what I do know is that sometimes I want to stroke his back so bad I can't barely stand it, and sometimes I make things on purpose just so I can be near him. What I also do know, is that I'm scared. So awfully scared."
The ting is that I don't want to feel anything. At all. But sometimes the feelings attack me so hard I can't ignore them anymore. They push and push and push, until they finally come through, and then, usually, I run. I can't bear to deal with them, and I certainly can't deal with the feelings that comes after. When you've been hurt. And you always get hurt.
I never let anyone in. It takes years of good behaviour to make me trust a person fully. Much because I've been let down. Hard. I've poured my heart out to people who only stomped it and threw it away. Such things hurt. And leave marks. So, in many many years I've never let myself feel anything for anyone, I've run when I couldn't ignore the feelings anymore. I've run so awfully much, in such an awful long time, and I'm so awfully tired.
So, this time, I shave sworn to myself to stay put, to not run from them. The feelings that make me want him to hold me. The feelings that, when he looks at me in a certain way, are so overwhelming that it takes all of my self-restraint to not move over and kiss him full on the mouth. The feelings that makes me pee myself out of fear.
I really don't know what to do. People tell me loving someone is the greatest thing in life, but I know how you feel when you get hurt, and I know running is easy and it spares your feelings, and... And I'm babbeling. I always do when I'm scared. And I'm so awfully scared right now.
How the fuck can you be scared of love? I truly must be an idiot."
"I don't know" I might say. "I'll admit that there is a certain tension between him and me that I don't feel I have with anyone else." Then, after a moment of thought, I might continue: "But, what I do know is that sometimes I want to stroke his back so bad I can't barely stand it, and sometimes I make things on purpose just so I can be near him. What I also do know, is that I'm scared. So awfully scared."
The ting is that I don't want to feel anything. At all. But sometimes the feelings attack me so hard I can't ignore them anymore. They push and push and push, until they finally come through, and then, usually, I run. I can't bear to deal with them, and I certainly can't deal with the feelings that comes after. When you've been hurt. And you always get hurt.
I never let anyone in. It takes years of good behaviour to make me trust a person fully. Much because I've been let down. Hard. I've poured my heart out to people who only stomped it and threw it away. Such things hurt. And leave marks. So, in many many years I've never let myself feel anything for anyone, I've run when I couldn't ignore the feelings anymore. I've run so awfully much, in such an awful long time, and I'm so awfully tired.
So, this time, I shave sworn to myself to stay put, to not run from them. The feelings that make me want him to hold me. The feelings that, when he looks at me in a certain way, are so overwhelming that it takes all of my self-restraint to not move over and kiss him full on the mouth. The feelings that makes me pee myself out of fear.
I really don't know what to do. People tell me loving someone is the greatest thing in life, but I know how you feel when you get hurt, and I know running is easy and it spares your feelings, and... And I'm babbeling. I always do when I'm scared. And I'm so awfully scared right now.
How the fuck can you be scared of love? I truly must be an idiot."
2 kommentarer
Facebook-kompisar
På Facebook just nu har jag en vänförfrågan. Den har legat där, i höger hörn, i en vecka nu.
När jag fick förfrågan kollade jag vem det var och kom fram till att jag inte har någon aning om vem Robin Wilhelmsson är. Jag sa att jag skulle ge det lite tid, kanske skulle jag komma på vem han var.
Ingenting.
Vad gör man när man får en vänförfrågan av någon okänd (förutom om det är från herr Chrichri Alzahkroba som bor i Kroatien)? Hur vet jag att Robin inte är killen som åker samma buss som jag varje fredag? ... nu ligger förfrågan där som en jobbig bananfluga. Man vill bli av med den men vet inte hur. Jag vill inte smälla bort Robin. Jag vill inte heller acceptera honom, jag har ju för fan ingen aning om vem människan är--
OCH vilka är alla dessa vänner över Facebook? Nu står min vännerstatus på 713 vänner och jag vet inte alls vilka främlingar som gömmer sig där.
Förutom den där snygga modellen i Norge som jag hittade i en tidning.
När jag ser en person som har UNDER 300 vänner känner jag att det är en riktig vän. Det är inte en sådan som missbrukar Facebook. Det är en vettig person som bara vill visa 215 bilder på sig själv för andra vettiga människor. Det är en person som tänker lite på sitt privatliv.
Något som jag helt glömt bort. Jag har ju en blogg, for crying out loud.
Sen var det en annan sak jag tänkte på... varför får man inga lappar med telefonnummer/MSN-konton/Facebook-sökord på bussen-- förutom anledningen att man kanske inte är tillräckligt attraktiv--? Ingen använder lappar längre.
När man var liten handlade allt om lappar som skickades mellan skolbänkarna till en:
- Får jag chans på dig? ja [ ] nej [ ] kanske [x]
- Ska vi leka efter skolan?
- Du har förändrats, känner inte igen dig längre. Vad har hänt med dig? Varför får inte jag vara med i bandet? Just bra vän du är...
(sista lappen var en traumats period i mitt liv)
0 kommentarer
När försvann respekten?
Jävla, jävla, jävla skitmänniskor.
Jag förstår verkligen inte hur vissa människor tänker. Är det inte att "aggresiva hundar" ska avlivas i Denver så är det att vargarna skjuts i hobby. Är det inte att asiaterna äter hajfena för att "bli stark som en haj" och lämnar de stympade i vattnet är det att någon som binder fast tyngder i benen på en hund för att sedan sänka den i vattnet.
... och hur kommer det sig att vi skärras när vi ser hur vissa hundar lever tio stycken i ett smutsigt rum, hopträngda men lyfter inte mycket på ögonbrynet när grisar sitter i samma miljö?
Hur kan Denver avilva en viss ras hundar på löpande band för att de har "aggresiv instinkt i sig"? Borde inte problemet ligga i hur ÄGAREN uppfostrar sin hund? Människan måste hitta en syndabock och varför skulle vi någonsin peka ut oss själva?
Well, jag gör det nu.
När tappade vi respekten för djuren, miljön och framtiden? Jag hoppas nästa generation ser ner på oss med avsmak.
0 kommentarer
2010 blir vårt år
Funderade över att det är 2010 nu. Nytt år, nya möjligheter är den gamla vanliga visan men i och med att det är jämt tal så kommer det finnas EXTRA många nya möjligheter. 2010 är början på något totalt nytt - om man så vill.
Vi, födda 91 (och Alice), ska planera hela vårt liv under 2010.
Vi tar studenten.
STU-DENTEN. Det innebär att det kommer fan bli så mycket funderingar och ett ANTAL ungdomar med panikångest över att de ska slussas ut i stora vida världen.
2010 är vår tur att bli vuxna (vad är 18, egentligen...) och ta hand om oss själva.
Ta tag i oss själva.
Satan vad jag ska ta ett stadigt grepp om min grage och rycka upp mig så jag står rakt.
Från och med nästa vecka.
0 kommentarer
Det där med timing...
NÄR MAN LÄMNAS KVAR. Om det är något jag inte tycker om är det när man timar varandra på fel håll. Den ena kommer, den andra går. Det kan vara den snygga killen i mataffären som ska betala PRECIS när man kommit innanför. Då står du sen i kön-- när han är borta sen länge-- och gungar för att tjejen i kassan ska förstå att du har bråttom! Killen kanske inte hunnit komma så långt, du vet ju vart han bor. En omväg hem gör väl inget...
Det kan vara när man ska korsa vägen nedanför HÄLSOBACKEN och man skiner upp då man ser att det är green light men så precis när man är framme och ska gå över slår det över den stillastående djävulen och man gör ett snopet TVÄRNIT. Sen står man där och gungar i tre minuter innan det är dags att springa över för att inte missa bussen.
Det kan vara, och oftast är, bussen du ska åka med. Du står på stationen och tänker att "äh, jag går ut och hoppas på att det kommer en snart" och så går du ut via Pressbyrån bara för att mötas av buss nr 219 som kör sin kos på andra sidan gatan. Då står du där utanför Pressbyrån och undrar om du ska in igen eller vänta på nästa utanför. Du står där, ser ut som en robot när du bestämmer dig för det ena sen för det andra och gör en häftig U-sväng.
Det kan vara, och oftast för ofta är, när du en kväll bestämmer dig för att gå och köpa lite godis eftersom du ändå inte kommer på något bättre att göra. Du är inte snygg den här kvällen, du ser faktiskt ut som skit.
Du drar på dig en mössa och vandrar bort till godisbutiken som ligger bekvämt nära bara för att mötas av ett gäng-- alldeles för snygga-- killar som ska välja en film att hyra. De står och diskuterar medan du stannar till utanför dörren, du kan ju inte gå in som en sopsäck.
Snabb räddning, telefonen. Du drar upp telefonen, fakar ett samtal om hur du "är och köper godis" och ställer frågor som "tycker du om surt?", betalar och går snabbt därifrån. Killarna är utom synhåll så du lägger ner telefonen i fick och tittar ner i marken och hoppas på att de trodde du var en skön tjej som skulle äta godis med en kompis.
0 kommentarer
