När jag satt där och läste min bok märkte jag att det förbi en väldans massa tull-män.

(Tullmän. Kul ord.)

Dessa tull-män

(Ha ha!)

gick fram och tillbaka och kollade in vid allas säten. Jag förstod att det var en säkerhetsåtgärd efter flygplatsen. Tänkte att "stackars dem som åker fast för något, vad pinsamt. Det är knäpptyst i tåget och alla märker vad som händer". Sen tänkte jag på vad som stod i min bok.

Tills det kom en hund.

En fin Golden Retriever kommer gåendes med sin tull-man

(Måste gå och lägga mig. Min humor är inte på topp nu.)

bakom sig. Hunden går och luktar lite nonchalant hos alla människor för att sedan fortsätta längs tåget.

Tills den söta vovven kom till mig.

Där stannade han och började lukta febrilt runt min stora resväska.

"Är sakerna dina?", frågade den stora tull-mannen.

"Ja, väskan är. Påsarna är inte mina", sa jag och kände min plötsligt påhoppad. Inte bara av tull-mannen utan av varenda passageres uppmärksamhet. Det var, som sagt, knäpptyst i vagnen och alla märkte vad som hände.

Jag fick flytta ut min stora väska, tull-mannen tog på sig ett par blåa handskar och plockade försiktigt upp påsarna som låg under min väska. Han gick sedan därifrån och jag fick aldrig veta vad som hände med påsarna

(Antagligen hamnade de i fängelse.)

utan fick sitta kvar med hjärtat i halsen.

Och en massa åskådare på mina nervösa händer.

Är det inte spännande hur man kan bli så nervös av en söt golden och hans tull-man? Jag hade inget olagligt i min väska-- och det var jag medveten om-- men ändå började jag bete mig som en kriminell narkoman. Jag satt och fibblade med mina händer och tittade skamset ner i marken. När de gått därifrån tog jag upp min bok och låtsades läsa som om ingenting hade hänt.

Men jag svettades.

(När tull-mannen frågade om jag ägde saker och jag svarade att påsarna inte var mina ville jag falla ner på knä, ta tag i hans händer och utropa "JAG SVÄR, DE ÄR INTE MINA. DU MÅSTE TRO MIG!", gråtandes.)

(Men det gjorde jag inte.)

Som oskyldig.