Jag såg Dox: Bully i kväll. Det är en prisbelönt dokumentär om mobbning i USA. Hur barn trakasseras i skolan. Och hur inget görs åt det. Ingen reaktion från resten förrän en elvaåring tar sitt liv. 

 

Jag satt i soffan, log, grät och kokade av ilska om vartannat. Log för att man får se hur barnen fortfarande kan vara positiva men förbannad över hur de vuxnas agerande lyser med sin frånvaro. På en nivå har jag förståelse för att inget händer mellan barnen. De är barn och vet inte bättre förrän de råkar ut för något själva - men lärarna och rektorerna borde skämmas. Snackar bort ämnet. Pratar om hur barn är barn. 

 

Och där får de äta sina egna ord. För ja, barn är just barn. Och barn ändrar inte på något de har som vana förrän en auktoritet sätter ner foten. Lär dem att det är fel. 

 

När jag var liten var jag med på något som för mig kändes som en liten grej. Ett skämt som lämnade någon utanför. Tänkte inte mer på det. Förrän flickans pappa dök upp i vårt vardagsrum. Han berättade att hon känt sig bortpetad och var ledsen. Jag skämdes så fruktansvärt mycket och visste inte var jag skulle ta vägen. Sedan dess har jag tänkt till. 

 

Min passion för händelser som det ovan stärktes ännu mer när jag fick en lillebror - som kom upp i åldern att gå i skolan. Jag vill ju inte att något ska hända honom. Inte heller att han ska göra något mot andra. Därför ser jag till att prata med honom om mobbning-- och hur ovetandes man kan vara-- så ofta jag kan. Ber honom berätta om vad som hänt i skolan och förklarar att vad som kan verka roligt för honom kan vara det värsta för någon annan.

 

Jag tror inte man kan identifiera vardaglig mobbning förrän man själv, eller någon man bryr sig om, kommer i kontakt med det. Så därför ber jag er se Dox: Bully - där kommer ni få kontakt med nedtystade trakasserier så det räcker.