Shakespeare sa "Journeys end in lovers meeting". Vilken fantastisk tanke.

Personligen, har jag inte i närheten varit med om något i den stilen men jag är säker på att en person som Shakespeare har. Jag antar att jag tänker på kärlek mer än vad en människa egentligen borde göra. Jag är konstant förbluffad av dess starka dignitet  att lägga om och vrida våra liv.

Det var även Shakespeare som sa "Love is blind".

Det, är något jag vet är sant.

För några, helt oförklarligt, tynar kärleken bort; för andra förloras den. Men sen kan självklart kärlek hittas, även om det bara är för en kväll. Och sen. Sen är det en annan typ av kärlek: den värsta typen. Den typen som nästan tar död på sina offer.

Det kallas obesvarad kärlek. Av det, är jag lite av en expert.

De mesta kärlekshistorier handlar om människor som blir kära i varandra. Men vad hände med resten av oss? Vad hände med våra historier, dem av oss som blev kära ensamma? Vi är offren av den ensidiga affären. Vi är de förbannade av de älskade. Vi är de oälskade, de vandrande skadade. De handikappade utan fördelen till kanon-parkeringsplatserna. De som vid synen av den absolut bästa personen i världen känner hjärtat studsa hejdlöst. Halsen blir tjock. Kan absolut inte svälja.

Alla de vanliga symptomen. "