Min "date med Fredrik" började väldigt fint. Jag fick inte veta vad planen var men vi hamnade på Barfota där han hade bokat bord. Satt i solen, åt god mat och drack vin. Alldeles utmärkt.

Efter maten

(Och ett "nej, vi hinner inte dessert".)

hoppade vi in i bilen igen. Körde iväg och parkerade bilen vid Knutpunkten och började vandra tillbaka in mot stan. Jag visste fortfarande inte var vi var påväg.

(Och TRO MIG, jag var på Fredrik som en svartsjuk, undrande-över-var-han-var-igår flickvän, efter svar.)

Vi gick mot Mogwai och jag tänkte "Hej, öl. Alltid bra!". När vi kom in på Mogwai gick Fredrik en bit framför mig och gick raskt in bakom skynket som hängts upp mot bakre delen av lokalen. Jag gick in...

... och började böla.

(Alltså, lite pinsamt hej-kom-och-hjälp-mig-gråta.)

(Trodde ändå jag skulle klara mig från sådant. Jag är ju en ganska cool tjej.)

(Äh, vem försöker jag lura. Jag gråter till allt.)

Där stod ett gäng av mina vänner samt min familj och hurrade för mitt nya jobb och min avresa. Pappa var snabbt framme och placerade en öl i handen på mig medan jag stod som paralyserad. Torkade tårarna samtidigt som jag slängde ur mig ett par "ni är så gulliga" och några "fan, vad sjukt". Höll mig där bland mina vänner på Mogwai och drack lite öl fram till nu.

Jag blev totalt grundlurad och älskar det.

(Har sett sådana här scenarier på filmer och hoppats på att det en dag skulle hända mig. OCH SÅ TITTA!)

Nä. Det här var en jäkligt fin kväll. Ska ta vara på mina vänner nu innan jag sticker!

Fina vänner. Fin familj.