Lilla Alannah, var är din katt?
Det var en sak jag reagerade när jag läste Aftonbladet.se nu precis. Lilla Alannah har en "olycklig tendens att spola ner saker i toaletten". Stackars lilla Alannah.
Alannah är tre och och spolade ner en liten kattunge i toaletten. Olyckligtvis brukar hon ju göra så. Det är ju bara en sak. Hennes mamma fick panik och frågade var kattungen var. Lilla Alannah svarar "toaletten".
(Är det bara jag som ser ett barn á la skräckfilm. Ungen ler lömskt och pekar långsamt bort mot badrummet.)
(Inte? Okej.)
Jag kan förstå det här. Jag kan känna empati för Alannah och skamsen hennes mamma måste ha. För visst är det så. det måste vara mamman som skäms. Det är hon som har uppfostrat sin dotter. Även om det är svårt.
Vad jag INTE förstår är hur man sätter tillbaka kattungen-- just det, den överlevde efter en väldans massa timmars räddning-- i handen på lilla Alannah igen!? Man ger tillbaka kattungen till barnet som precis nästan tagit död på den.
"Här, lilla Alannah - håll i kattungen och se glad ut. Se till att du håller den kärleksfullt!"
Jag tycker det är osmakligt.
(JAG VET, hon är ett litet barn.)
Nedan ser ni lilla Alannah. Med sin katt. Som är väldigt blöt. Och nästintill död. Och Lilla Alannah står stolt och visar upp sin kattunge. Likt en trofé.
Nej, hade jag tagit en bild där hade jag banne mig sagt:
"Lilla Alannah, ställ dig här bredvid toaletten. Precis. Titta nu ner i toaletten. Se skamsen ut. NEJ, för fan - ge kattungen till din mamma!"
(Läs hela artikeln här!)
Trackback