Så jag sket i det.

Jag sov en timme till

(Snoozade rättare sagt, mobilendjäveln började skrika var tionde minut.)

innan jag faktiskt lyckades klättra ner från sängen men det var ju absolut värt det. Faktiskt... allt blev bara jobbigt när jag väl gick upp. Jag blev hungrig, men inte på något vi har hemma. Jag tog min medicin, men mina ögon rinner fortfarande. Jag måste in i duschen, men vill verkligen inte. Vill inte ta tag i mitt hår. Vill inte borsta ut de här lockarna för det kommer aldrig gå att slutföra. Eller, okej. Klart det kommer gå att slutföra. Om två timmar.

Och då är jag redan sen till jobbet.