(Var hos Julia. Ska berätta en rolig sak om det sen.)

(Bara strunt' i det, så länge.)

tog jag en allergitablett. En tablett som skulle se till att jag inte kan bli attackerad av pollen och all dess djävulskap när jag är ute. Jag tog min tablett. Och var nöjd.

Gick någon timme senare ut till Margaretaparken. Det var ju så fint väder, tänkte jag. Så jag gick dit. Hade med mig en bra bok att läsa och var redo för lite one on one time med solen.

När jag kom dit kände jag på mig att det nog var ganska mycket pollen i luften, så jag satte mig på en bänk en bit bort från gräset - det är ju ingen idé att reta upp något som går så bra. Jag satt där, i fyra minuter och 37 sekunder innan det gick åt skogen. Jag började nysa som Prosit i Snövit och andas in via näsan så gott det gick för att inte kladda ner min bok. Sen nös jag lite till.

Fyra minuter och 37 sekunder.

Längre än så

(Okej, så jag kanske inte har den EXAKTA tiden men jag skapar en dramatisk effekt här!)

fick jag inte vara ute. Jag fick bokstavligt springa-- nysandes-- hem och in i lägenhetens mörker igen. Och nu sitter jag fortfarande här. Två timmar senare. Förbannad över Pollens armé där utanför. De bara väntar på mig. Väntar på att jag ska trotsa dem och gå ut.

(Jag ska nämligen gå och köpa allergitabletter om ett par minuter. Kan då se hur de står utanför, små, fula flygande väsen med små, söta rustningar

((Fula rustningar. Tänkte på fel film.))

och spjut som de ska döda mig med. Jävla Pollensare.)