Jag kände det i hela kroppen, jag behövde sova.

Jag sov aldrig på bussresan ut till flygplatsen för jag var rädd att någon skulle sno min väska.

(Ni vet, de slänger in allt baggage i de stora utrymmena på sidan av bussen. Det är kanon, tills man kommer på att bussen stannar på flera ställen där människor ska av/på. HALLÅ?! Busschauffören har ingen koll på ägaren till väskorna, vem som helst på gatan kan gå och "Oh, that's my bag. -- Thank you, good bye.".

Så varje gång bussen stannade satt jag som en hök-- eller sur gammal tant-- i fönstret och granskade varje person som gick nära bussen.)

(Alltså ingen sömn.)

Så fort planet var uppe i luften satte jag igång min iPod och somnade. När jag vaknade igen kändes det som att jag hade sovit i ungefär tio minuter, inga problem.

Det enda som störde mig när jag vaknade att jag hade tio ögon stirrandes på mig.

Ett par tillhörde flygvärdinnan, två par tillhörde mina kära sitt-grannar och resterande två par tillhörde två nyfikna kvinnor som satt på raden framför.

Så varför vaknade jag med alla ögon på mig?

1) Planet skulle strax landa och man får då inte ha i någon iPod i öronen.

2) Flygvärdinnan hade försökt väcka mig ur min sömn men jag hade inte hört då... well... jag sov och hade musik i öronen.

3) Jag sov med huvudet lutat bakåt och öppen mun.

4) Jag dreglade.

När jag vaknade upp och insåg allt det här fick jag någon sorts försvarsmekanism för min heder: jag tittade på flygvärdinnan och sa snabbt "OK", torkade bort vad som hängde från min mungipa och vände mig om mitt fönstret och titta ut. Sen satt jag så tills vi kommit ner.

(Hörde även kvinnorna där fram fnissa om att jag snarkat.)