I LONDON FINNS det något som jag kallar tunnelbanaetikett. Det finns regler som man ska följa; man stället sig upp och erbjuder sin plats på tåget om det kommer en gammal dam, har man en stor papperstidning läser man en sida i taget och har inte hela uppslaget framme och man klagar inte om man behöver stå packad som en sill – för det behöver alla andra också.

Sen finns det en till grundregel.

Vänstertraffik i rulltrappan.

Känner man att man har energi? Gå på vänster sida. Är man trött och vill att trappan ska göra jobbet? Stå på höger sida.

Ganska enkelt. Men alla följer det inte. Förståeligt, det finns mycket människor i den här staden och alla kan inte förstå logiken. Men igår blev jag extra irriterad… Jag började gå i rulltrappan, på vänster sida, för att komma ut från stationen. När jag kommit ungefär halvvägs upp kommer jag inte längre – för då står det tre tjejer och snackar. På vänster sida.

Andas.

Jag ställde mig tätt intill bakom dem och harklade mig lite för att inte skrika ut “flytta på er, idioter, fattar ni inte tunnelbanaetiketten, eller?”. En av tjejerna vände sig om och tittade på mig. Vände sig om igen. Stod kvar.

Andas.

En sekund senare hör jag att dem är svenskar och säger “vad fan är hennes problem?”, skrattandes.

And– screw it!

“Ursäkta mig tjejer, men det är meningen att om ni är för lata för att gå ska ni stå på höger sida. Som ni säkert ser att alla. Andra. Gör.”

Det fungerade. De var så ställda över att jag var svensk och förstått vad de sagt att de snabbt trängde sig in i ledet på höger sida av trappan. Jag lämnade dem bakom mig, fortsatte traska uppåt och kom på mig själv att tänka “suck, turister”.