Vi skulle ha en mysig kväll med Pretty Woman på TV. Istället hittade de precis Hide and Seek. De vägrar byta.

Om ni inte visste det så klarar jag inte av skräckfilmer. Jag hyperventilerar och vet inte vart jag ska ta vägen.

(Tydligen nynnar jag också. Mycket.)

Jag får inte nynna nu för Elin blir arg och skriker att hon kommer "höja volymen SKIThögt" så jag är tyst. Tvingar Johanna berätta en historia. För jag vet inte vad jag ska göra. Jag förstår inte vad som är så kul med skräckfilmer. Förstår inte VARFÖR man vill skrämmas ur vettet.

(Och jag förstår VERKLIGEN inte varför det är så extremt roande för mina vänner att jag är så sanslöst rädd.)

En gång, när vi var här hos Elin och såg på en skräckfilm började jag gråta. Eller okej, det har hänt två gånger. Anledning:

Efter filmens slut sitter jag i soffan och hyperventilerar. Fortfarande. Jag behöver en stund för att varva ner och intala mig själv att jag inte kommer dö.

Anyhoodle...

Vad Elin då gör är att släcka alla lampor och ställa sig i ett av lägenhetens hörn. Hon står där och skrattar. Jag sitter i soffan med armarna omkring mig, ber om att hon ska tända lampan.

"Gör det själv, det är två meter till knappen", säger hon då. Skrattandes.

Djävla kompis. Djävligt bra kompis jag har.

Måste byta umgänge.