Allt var frid och fröjd. Vi var en glad syskonskara. Väldigt glad, faktiskt.

Sen skulle Josef lägga sig. Roliga känsla borta.

Jag gick med på att Sofie skulle få vara med och säga god natt till sin saknade lillebror men det hela slutade med att jag i tjugofem minuter försökte trycka ner honom i sängen. Jag slängde honom i sängen. Han sprang iväg. Jag sprang efter. Slängde honom i sängen.

När jag väl lyckats få honom i säng sa han "NEJ, JAG VILL PRATA MED SOFIE!". Sofie hojtar då till från datorn "JA, LÅT HONOM PRATA!".

...

Det är lätt för henne att sitta och vilja prata med sin bror när hon är säker i New York. Borta från hans hyss. Jag ignorerade de båda och höll ner min bror i sängen. Gick inte. Till slut släckte jag lampan, hotade om något oviktigt och gick ut därifrån.

Han stannade.

Sofie sa att hon "hoppades att jag aldrig skulle få barn".

(Okej, så jag kanske inte är SÅ psykologisk men jag har mitt system.)

Sen var jag ute med Doglas. Bakom mig gick en man med en löpande tik.

Doglas borta. Vildhingst framme.

Jag släpade honom hela vägen hem. Han var helt utom kontroll. Han snubblade in i mig. Han snubblade över sina egna ben och trillade på marken. Han satte sig ner, gnydde lite

(Bra, Doglas. Gnäll lite. Manligt. Får henne nog på fall.)

och släpades sedan iväg av mig.

Så nu är jag irriterad och har ont i handleden.

(Det var inte ens en snygg hund.)