(Känns som det börjar bli en dålig vana att börja ett inlägg på det sättet.)

Var ute med Doglas precis och det hände en sak.

(Mer än att Doglas satte en hund på plats när den försökte smyga fram till mig.)

När vi kom till Margaretaplatsen-- som just nu är som en stor snö-äng-- kom den en underbar känsla. Det snöade, allt var vitt. Allt var fint. Så vi började springa.

(Eller... jag började springa. Han var kopplad så hade inget annat val än att följa med.)

(Kopplad. Kopplad. Smaka på ordet. Vad fan är det, liksom?)

Vi sprang över Margaretaplatsen och jag kunde inte hjälpa att känna mig glad, jag menar... jag lyssnade på Somewhere over the rainbow på telefonen så ni kan förstå scenen. Men, då helt plötsligt.

Tyst.

Helvete.

Jag hade kvar hörlurarna i öronen men telefonen var puts väck. Jag fick panik. Sa till Doglas att sätta sig ner, alldeles blixtstilla så jag kunde leta. Jag följde mina spår tillbaka men såg ingenting. Till slut såg jag ett litet hål precis bredvid ett av mina fotspår. AHA! Jag kände med handen men där fanns ingenting. Jag började få panik. Satte mig på knä och började gräva för allt vad jag hade samtidigt som jag sa "nej, nej, nej" tyst för mig själv.

(Tror det finns ganska många scener ur filmer som ser ut så. Jag ser filmen Hook framför mig. Han gräver någonstans. I snön. Vet att det finns. Får kolla upp det senare.)

Anyhoodle...

Hittade telefonen. Stackars telefonen. Den låg fortfarande i sitt-- vita, are you kidding me?-- skydd men var öppen upp till så det var snö ner i ljudgången där hörlurarna skulle sitta samt i högtalaren för samtal.

Likt en kvinna som försöker väcka en hundvalp till liv när den inte klarade sig med resten av kullen vid föds-- i alla fall, jag började andas varm luft på min stackars telefon.

OCH TÄNKA SIG!

Den fungerade! Den klarade sig. Ljud kom. Jag började skratta. Tittade upp mot himlen och skrattade tacksamt.

(Tack, Zeus.)

Jag blev till och med så lycklig att jag kastade upp armarna för att omfamna himlen. Sen hoppade jag på Doglas som satt en bit bort och omfamnade honom istället.

(Under hela händelsen satt jag fortfarande på knä. Förbigående måste ha blivit glada av att se mig där, i mitten av den öppna parken.)

Well, det var det jag ville säga. Min iPhone överlevde. En väldans massa snö. Det hade inte en Android gjort.

(Oh, snap!)