"Nä."

Nej, det kunde jag tydligen inte göra. Det var väl pinsamt för honom att tänka på sådant trams. Älska. Pff. Ändå sa jag det igen. Så som en syster säger det till sin bror.

"Jo, jag älskar dig."

"Nä, det kan du inte. Usch."

Och så vände han sig om i sängen. Vände mig ryggen.

Det tog mig inte så hårt för jag tänkte att han är liten. Det är jobbigt för honom att säga sådant.

(Jag är nitton och tycker det är jobbigt.)

(Men inte med honom. Han räknas typ inte.)

När jag gick ut utanför rummet stannade jag där, utanför dörren. Ni förstår... jag var säker på att han skulle viska för sig själv "jag älskar dig, lollo". För så fungerar jag. När jag inte vågat säga något till någon säger jag det tyst för mig själv när de har gått. Så det skulle ju han också göra.

Och då skulle jag minsann höra det.

Jag stod utanför ett par sekunder. Lyssnade. Tyst som en mus.

"Lollo, vad gör du? Du är läskig."

När jag till slut insåg att han inte skulle säga det

(Jag svarade aldrig honom när han sa det där. Jag bara stod kvar. Tyst som en mus.)

gick jag tillbaka till mitt rum, huvudet lutat neråt och kände mig plötsligt som en pedofil.
En oälskad pedofil.