Anledningen till att jag uppdaterar just nu är för att jag sitter alldeles ensam i skolan med inte allt för mycket att göra. Julia har försovit sig och sen har Skånetrafiken bestämt sig för att försena hennes tåg några miljoner år. Så jag sitter här. Ensam. Övergiven.

(Funderar på att stämma Skånetrafiken på grund av framkallning av depression.)

Sen vet jag att anledningen till att Julia står i och fortfarande försöker ta sig till skolan beror ENDAST på att det serveras pasta carbonara i matsalen. Det har inget att göra med att hon vill umgås med sin bästa vän. Ingenting alls.

(Så fort Julia får nys om någon pasta-rätt i skolan ser hon inget annat. Hon är som en älva. Har bara plats med en känsla i kroppen samtidigt. När pasta står på spel: hunger.)