(Det är visserligen ingen som faktiskt har kallat mig för telefon-idiot men om de sökte ett ord för sådana som jag är jag säker på att det är benämningen de är ute efter.)

Vad som störde mig under min träning var min familj.

(Inte mamma. Hon får ett pass. Hon är på jobbet.)

När jag var mitt uppe i mitt tafatta dansande

(Det är SVÅRT att hänga med salsa-människor.)

kommer Sofie, Josef och pappa hem. Ena sekunden hälsar vi, de går in mot köket och rätt som det är är alla på plats i vardagsrummet.

Runt mig.

Sofie och Josef sitter i fåtöljen medan pappa står i dörrkarmen och slänger en "är-det-friskis-här-inne-?"-kommentar. Jag kan ju säga att jag tappade rytmen. Jag bad dem att gå ut. Pappa gick.

Mina syskon satt kvar med sina flin och förklarade att de ville se.

"JA, MEN DET ÄR KLART NI VILL SE MIG DANSA. GÅ NU!"

Efter ett tag gick dem men med detta menar jag att - herre Gud vad oskönt det är att träna dans när någon ser på. Man känner sig så utpekad. Jag skämdes helt enkelt. Jag som tyckte jag hade någorlunda pli på dansrutinen förvandlades plötsligt till en tafatt trasdocka - och det bara för att min familj höll mig sällskap.

Nej, skärp dig med självförtroendet Louise. För fan.