När jag försvinner från kunderna
Jag har blivit tillsagd ett flertal gånger av mina arbetskollegor att jag är lite... udda.
("På ett bra sätt!!")
Jag är väl medveten om det.
Låt mig förklara...
... jag hamnar väldigt enkelt i min egen värld. Om jag inte blivit tilltalad på ett par minuter försvinner jag. Antingen fastnar min blick någonstans
(tills jag märker att Martin står och ser på mig med beklagande ögon.)
eller så börjar jag dansa lite för mig själv
(tills jag märker att Martin står och skrattar åt mig.)
eller så kan jag börja göra ljudeffekter till det jag gör
(tills Martin kommer fram och säger "hörru, skippar ljudeffekterna".)
eller så glömmer jag helt enkelt bort vilken situation jag är i.
Som idag. Jag hjälpte en kund och skulle skriva ner att han minsann skulle hämta sin vara måndagen efter. Vad vi började fundera över nu var vilken datum nästa måndag var. Han började räkna i huvudet. Jag med, men inte på samma sätt.
Jag försvann snabbt, glömde vilken situation jag var i och att jag skulle uppföra mig professionellt och ställde mig för att räkna. Såhär:
Ni förstår, när jag räknar ser jag en kalender framför mig. Fotografiskt minne, kallas det. Det är inga konstigheter för mig att börja räkna på den kalender som hamnar framför mina ögon. Jag tror det var det för kunden.
Stackars, lilla kund. Han såg lite besvärad ut och vände sig långsamt om, letandes efter det jag titta på och räknade efter. Han tittade på mig igen men nu var det förundran i blicken.
"Vad ser flickebarnet på", tänkte han nog.
Jag började skratta, ursäktade mig och förklarade att jag räknade efter kalendern jag såg.
(Vilket jag sen kom på måste fått honom och tro att jag var mentalt störd.)
Men han såg glad ut efter att fått höra min förklaring och när jag berättade att det minsann är den 13:e på måndag blev han ännu mer glad.
(När kunden hade gått vände jag mig om och såg bara hur Martin stod med är-du-dum-i-huvudet-blicken. Men det gör inget. Jag vet att jag ger glädje, nöje och karaktär på min arbetsplats.)
Skrivet av: zeppa
Nä... men gu vad glad jag blev att jag äntligen kom till din blogg... supergulliga Lois!!
Skrivet av: jennifer
HAHAHAHAHAHAHAHAHA du är så jävla efterbliven
Trackback